Kost, sjukdomsprocesser och mediciner är några av de faktorer som påverkar glukoshomeostas. Human homeostas är ett internt jämvikts- eller balanssystem som övervakar och reglerar kroppens komplexa funktioner, vilket säkerställer att ett normalt tillstånd upprätthålls. Genomsnittliga glukosnivåer varierar från cirka 65 till 110 milligram per deciliter (mg/dL) blod. När nivåerna sjunker under 65 mg/dL, vilket orsakar hypoglykemi, utsöndrar bukspottkörteln hormonet glukagon, vilket utlöser omvandlingen av glykogen, lagrat i levern, till glukos. När nivåerna överstiger 110 mg/dL, är hyperglykemi resultatet, vilket får bukspottkörteln att utsöndra insulin, vilket gör att glukos kan komma in i cellerna och förse dem med energi.
Forskning tyder på att individer vars dieter konsekvent upprätthåller dieter med hög alkohol, fett och raffinerat socker genererar kemiska obalanser som påverkar glukoshomeostas. Överdrivet fettintag stressar bukspottkörteln och orsakar minskad insulinstimulering. Överdriven och långvarig alkoholkonsumtion orsakar leverskador, vilket stör glykogenomvandlingen. Raffinerade sockerarter och enkla kolhydrater leder till fetma, vilket också leder till minskad insulinutsöndring och ett tillstånd som kallas prediabetes.
Skador och sjukdom påverkar glukoshomeostasen eftersom kroppen ökar blodsockernivåerna i ett försök att ge den energi som krävs för vävnadsreparation. Binjurarna utsöndrar hormonerna adrenalin och kortisol, som stimulerar glukosproduktionen i tider av fysisk aktivitet eller stress. Tunntarmen utsöndrar ett hormon som kallas incetin, vilket stimulerar bukspottkörteln att utsöndra insulin. Störningar som påverkar binjurarna eller tunntarmen stör produktionen och användningen av glukos. Hypotyreos hämmar glukosfrisättningen från levern, medan hypertyreos ökar den.
Oavsett om det är förvärvat eller genetiskt är diabetes mellitus den vanligaste orsaken till störd glukoshomeostas. När de Langerhanska öarna i bukspottkörteln inte fungerar kan organet inte utsöndra glukagon eller insulin vid behov. När insulinutsöndringen minskar eller upphör måste individer använda orala antidiabetiska läkemedel eller ta insulininjektioner. Studier indikerar att den normala åldrandet minskar dessa betaceller i genomsnitt med en procentsats för varje år som går. Denna andel ökar till 1.5 % för personer med diabetes.
Många olika receptbelagda mediciner påverkar de hormoner och organ som är ansvariga för reglering av glukoshomeostas. Läkare ordinerar ofta diuretika som lindrar kroppen från överflödig vätska och sänker blodtrycket. Dessa mediciner påverkar också kaliumnivåerna, vilket påverkar glukosnivåerna omvänt. När blodets kaliumnivåer stiger, sjunker glukosnivåerna och vice versa. Betablockerande antihypertensiva mediciner sänker blodtrycket men hämmar också insulinutsöndringen.
Såvida inte en patient har diabetes, föredrar läkare de antihypertensiva effekterna av mediciner framför möjligheten att förändra glukoshomeostasen. Vårdgivare kan också kräva att vissa patienter tar niacintillskott, vilket ökar högdensitetslipider och minskar triglycerider. Niacin hämmar också insulinutsöndringen. Patienter som tar antipsykotiska läkemedel som inkluderar klozapin, olanzepin och risperidon, kan uppleva ett tillstånd som kallas insulinresistens. Även om bukspottkörteln utsöndrar insulin normalt, reagerar kroppen inte på det och håller glukos fångade i blodet.