En journalists traditionella roll har ofta varit en objektiv utomstående som helt enkelt observerar och rapporterar en nyhetsvärd händelse, inte en aktiv deltagare i eller anstiftare av händelsen. En ansvarig journalist kan fortfarande uttrycka personliga tankar och andra subjektiva iakttagelser, men det måste finnas en tydlig åtskillnad mellan den rapporterande journalisten och själva händelsen. Denna journalistiska filosofi stämmer dock inte i en radikal form av nyhetsrapportering känd som gonzojournalistik.
Inom gonzojournalistik är en journalist fri att delta i händelser och omständigheter som i sig kan anses vara nyhetsvärda. En gonzojournalist kan aktivt delta i en politisk kandidats kampanj utan att anstränga sig för att framstå som politiskt neutral eller opartisk. Ett av kännetecknen för gonzojournalistik är faktiskt en nästan fullständig personlig nedsänkning i den värld som en gonzojournalist i slutändan vill avslöja eller spela in för eftervärlden.
Medan en traditionell journalist kan intervjua knarklangare eller drogmissbrukare för att avslöja den lokala narkotikahandeln, till exempel, kan en gonzojournalist faktiskt delta i de skumma affärerna och bedrifterna i bakrummet av en drogkung eller ett lokalt gäng. Syftet med gonzojournalistik skulle vara att producera ett brutalt ärligt eller högst subjektivt journalistiskt stycke baserat på den verkliga erfarenheten av en utbildad reporter som skriver från insidan. En gonzojournalist är inte nödvändigtvis skyddad från brottsbekämpande insatser, så även de juridiska konsekvenserna av journalistens handlingar kan bli en del av nyhetsberättelsen.
Den kanske mest kända gonzojournalisten var den bortgångne Hunter S. Thompson, en självutnämnd avfallsreporter som ofta skrev artiklar för tidningen Rolling Stone samtidigt som han levde en personlig livsstil utan hinder. Thompson, som skenbart fick i uppdrag att täcka presidentkampanjen 1972, valde till exempel istället att avvika från kampanjens spår och rapportera om sina egna drog- och alkoholdrivna äventyr. Hans bok Fear and Loathing on the Campaign Trail har sedan dess blivit ett klassiskt exempel på gonzojournalistik.
Kritiker av gonzojournalistik anser att praktiken är lite mer än sanktionerad hedonism. Ansvarsfulla journalister bör inte ta på sig att anstifta nyhetsinslag eller bli helt nedsänkta i just den kultur eller omständigheter som de har fått i uppdrag att observera. Gonzo-journalister är en sällsynt sort av författare, som ofta besitter större personligheter än livet och en ”gonzo” eller go-for-broke-inställning till det aktuella ämnet.
Medan vissa reportrar kan välja att utforska ”deltagande journalistik” under strikt ledning och övervakning av en överordnad, tar gonzojournalister ofta på sig att uppleva händelsen på ett personligt plan först, och sedan omarbeta sina observationer till acceptabel journalistisk form. Medan en tidning eller tidning kan stå för en del av gonzojournalistens utgifter under uppdraget, är en sann gonzojournalist mycket medveten om att han eller hon arbetar utan nät.