Det finns flera olika metoder för tidshantering som kan användas för att öka produktiviteten. Några av de mest populära är metoderna för timeboxning, Pareto-analys och POSEC. Var och en av dessa metoder fokuserar på att bygga upp vanor som uppmuntrar bättre användning av tiden.
Timeboxing är en av de vanligaste metoderna för tidshantering. Det innebär att dela upp stora uppgifter i mindre, mer hanterbara delar genom att strikt följa ett specifikt tidsschema. Individen måste först bestämma sig för en uppsättning uppgifter och bestämma den ungefärliga tid det skulle ta att slutföra var och en. Sedan ställs en timer in för lämplig tidsperiod i början av varje uppgift. Vid slutet av den tilldelade tiden måste individen sluta, oavsett om uppgiften har slutförts eller inte, och vila eller delta i någon annan rolig aktivitet.
Med timeboxing-tidsmetoden närmar man sig var och en av de uppgifter som ska utföras en i taget under de angivna tidsperioderna. Om det finns uppgifter kvar efter en cykel genom alla uppgifter, startas samma process igen. Detta tenderar att vara en av de mest givande metoderna för tidshantering eftersom perioder för vila eller någon annan belöning är inbyggd i strukturen, vilket ökar motivationen.
Pareto-analysen kallas också vanligtvis för 80:20-regeln. Den uppfanns av en ekonom som menade att 20 procent av orsakerna skapar 80 procent av problemen. De första stegen i metoden inkluderar att lista problem, hitta rötterna till dessa problem och sedan gruppera dem efter orsak. Sedan betygsätts grupperna efter betydelse. Metoden bygger på tron att gruppen av problem med högst betydelse också typiskt sett kommer att vara en av de minsta, eller cirka 20 procent av arbetsbelastningen.
POSEC står för prioritera genom att organisera, effektivisera, ekonomisera och bidra. Detta är en av de mest personliga metoderna för tidshantering. Det verkar under övertygelsen att de saker som påverkar individuell säkerhet, såsom pengar och personliga frågor, ska hanteras före andra uppgifter.
Det första steget i POSEC är att identifiera mål och prioritera dem från mest till minst viktigt. Nästa steg är att individen organiserar ett schema som säkerställer att de dagliga personliga målen uppnås. Därefter måste individen effektivisera de mest obehagliga uppgifterna, som att springa ärenden, så att de tar så kort tid som möjligt. Det fjärde steget är att hushålla med de minst akuta fritidssysselsättningarna, som att handla kläder eller äta lunch med vänner. Slutligen kommer individen att runda av sitt tidsschema genom att bidra till samhället genom andra viktiga om inte livsnödvändiga skyldigheter.