Tariffreform, industrireform och avreglering är alla former av mikroekonomisk politik. Mikroekonomi fokuserar på produktion, investeringar och inköpsbeslut av enskilda konsumenter, företag och statliga enheter. Konsumenter gör inköp baserat på en produkts användbarhet eller dess förmåga att öka tillfredsställelse eller lycka. Företag och regeringar fattar produktions- och prisbeslut baserat på mängden konkurrens de möter.
I situationer där det råder brist på konkurrens kan ett företag eller en statlig myndighet sätta orimliga priser, slösa med begränsade resurser och inte behöva oroa sig för att förbättra de produkter de producerar. Som ett resultat blir konsumenterna missnöjda med de val som finns för dem och spenderar mindre pengar. Detta leder till en stagnerande ekonomi och marknadsmisslyckande. Mikroekonomisk politik försöker undvika detta genom att implementera strategier utformade för att förbättra produktiviteten och effektiviteten.
Tullar är skatter som läggs av regeringar på produkter som importeras till landet. Detta görs för att varor som tillverkas inom landet ska kunna konkurrera med liknande utländska produkter som kan ha producerats till en lägre kostnad. Beskattad import har vanligtvis ett högre pris än sina inhemska motsvarigheter och är följaktligen oattraktiva köp för konsumenterna.
Företag som skyddas av tullar kan dock ha små incitament att identifiera mer kostnadseffektiva sätt att producera eller förbättra kvaliteten på de varor de säljer. Som ett resultat kan begränsade resurser missbrukas och konsumenterna har få fria marknadsval. Den mikroekonomiska politiken att minska eller ta bort tullar introducerar konkurrens som ger konsumenterna fler valmöjligheter och tvingar inhemska producenter att öka kvaliteten på de varor de säljer. Att sänka tullarna får också dessa företag att hitta sätt att tillverka produkter på ett effektivt sätt som sänker kostnaderna.
Industrireform är en mikroekonomisk politik utformad för att uppmuntra vissa näringslivssektorer att producera varor som ökar individens tillfredsställelse, vanligtvis genom statligt engagemang. Ett sätt detta görs är genom att regeringen sänker transportkostnaderna för varor genom att bygga infrastruktur som vägar, järnvägar och flygplatser. Att privatisera vissa produkter som tillverkas av staten ger konkurrens på marknaden och ökar effektiviteten. Slutligen, genom att tillhandahålla direkt ekonomiskt stöd till företag, kan kapitalinvesteringar göras i teknik eller arbetskraft och öka produktiviteten.
Att avreglera vissa branscher är en annan mikroekonomisk politik som syftar till att sänka konsumenternas kostnader och säkerställa att företagen använder resurserna effektivt. Statliga regler begränsar antalet företag som är aktiva i en viss sektor eller bransch. Detta kan göras för att begränsa den miljöpåverkan som en viss industri – som tillverkning – kan ha, eller så kan det bero på ett begränsat behov av flera producenter, som med allmännyttiga tjänster. Med få konkurrenter har företag i reglerade branscher små incitament att sätta priser eller tillhandahålla produkter som maximerar användbarheten för individen. Avreglering introducerar mer konkurrens på en marknad och får företag att förnya sig för att attrahera konsumenter och för att hitta sätt att effektivt tillhandahålla tjänsten så att kostnaderna sänks.
Mikroekonomisk politik är ett sätt som en regering kan stimulera sin ekonomi. När den introduceras ökar konkurrensen och säkerställer att endast de mest effektiva och kapabla företagen tillhandahåller varor och tjänster som enskilda konsumenter önskar. Som ett resultat av detta fylls ekonomin med kontanter från konsumenter som företag sedan kan använda för att investera i effektivare produktionsmedel eller skapa nya produkter som ökar konsumenternas lycka.