Lekterapi är en specialiserad behandling där terapeuter tittar på barn som leker och använder det de observerar för att hjälpa dem att hantera känslomässiga, mentala eller beteendeproblem. Det finns flera olika typer av lekterapi för barn, inklusive barnbaserad, familjebaserad och gruppbaserad terapi. Alla tre kan göras med olika nivåer av terapeutmedverkan. Sessioner kan innehålla en rad aktiviteter, som vanligtvis väljs utifrån barnets ålder och preferenser.
Tre huvudtyper
En av de vanligaste typerna av lekterapi för barn är barnbaserad terapi, där en terapeut och ett barn arbetar ensamma. Detta används ofta om det finns en oro för föräldrarna eller övergrepp i familjen, men kan också göras helt enkelt för att barnet ska trivas. Det kan användas för att behandla beteendeproblem, ångest, Attention Deficit Disorder (ADD) och Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD), Post Traumatic Stress Disorder (PTSD), autism och effekterna av missbruk.
En annan vanlig teknik inkluderar medverkan av barnets far, mor, syskon eller andra familjemedlemmar. Detta kallas familjebaserad terapi eller barnterapi och används ofta när barn upplever svår separationsångest eller när vissa typer av övergrepp är möjliga. Terapeuten kanske inte alltid är direkt involverad i barnterapisessioner, men tittar nästan alltid på dem och diskuterar positiva och negativa punkter med föräldrarna efteråt. Detta kan vara lika användbart för föräldrar som för barn, eftersom de kan lära sig föräldraskap och förbättra sin relation med barnet. Klassisk barnterapi fokuserar på fyra huvudområden – strukturering, empatisk lyssnande, barncentrerad fantasilek och gränssättning – men varje session är vanligtvis skräddarsydd efter familjens specifika behov.
En ytterligare typ av lekterapi för barn är gruppbaserad terapi. Under dessa pass leker en stor grupp barn tillsammans medan terapeuten tittar på och ibland deltar. Detta är tänkt att hjälpa till att bygga bättre sociala färdigheter och självkänsla. Det kan också hjälpa terapeuter att behandla enskilda barn genom att låta dem observera hur barnet interagerar med andra. Det används ibland när ett barn skulle känna sig för skrämt för att arbeta med en terapeut ensam, men kan också användas som en fråga om preferenser eller bekvämlighet.
Direktiv och icke-direktiv
De flesta typer av lekterapi för barn kan göras antingen på ett direktiv eller ett icke-direktiv sätt. Den största skillnaden mellan dessa är terapeutens nivå av engagemang. Båda börjar med att terapeuten föreslår ett allmänt ämne eller en aktivitet, men i direkt lekterapi ställer terapeuten ofta frågor till barnet under hela sessionen, uppmuntrar det att prata mer om vissa ämnen eller deltar i aktiviteter med barnet. I icke-direktiv terapi tittar terapeuten i allmänhet bara på barnet och tolkar sedan resultatet av aktiviteten, som en teckning.
Generellt sett ses styrande terapi som en kognitiv beteendeterapi (KBT), med fokus på beteende och medvetna handlingar, medan icke-direktiv terapi ofta kategoriseras som en psykodynamisk teori. Det betyder att den fokuserar på omedvetna handlingar och föreställningar. Båda kan användas för att behandla en mängd olika tillstånd, men direktterapi används ofta med traumaoffer, medan icke-direktiv terapi kan användas för att hjälpa till med beteendeproblem. Det finns dock ingen hård och snabb regel, och båda terapierna har visat sig vara effektiva med många problem.
Material och aktiviteter
Många olika material och aktiviteter kan ingå i lekterapin, vissa mer verbala och andra mer praktiska. En av de mest klassiska aktiviteterna är sandlek. Under sandlekspass uppmuntras barnet att leka med små föremål eller leksaker i en bricka med sand, och terapeuten observerar hur han leker, inklusive vilka föremål han använder och vad han gör med dem. Efter att ha tittat en stund kan en terapeut be barnet att prata om varför han valde att göra vissa saker, som att dra en gräns mellan en leksak och alla andra. Andra terapeuter kanske bara observerar honom och sedan drar slutsatser om hans sinnestillstånd.
Terapeuter uppmuntrar också ofta barn att använda dockor eller leksaker som representerar dem själva för att prata, eftersom de ofta har lättare att möta obekväma ämnen om de kan ta avstånd. En annan teknik som kan användas för att hjälpa ett oroligt barn är att blåsa bubblor. I denna aktivitet blåser terapeuten och barnet bubblor tillsammans, och barnet lär sig att ta djupa, långsamma andetag – precis som om han blåste en stor bubbla – när han känner sig orolig. Det finns ingen definitiv lista över aktiviteter som terapeuter kan välja mellan, och vissa designar sina egna tekniker. Alla aktiviteter är i allmänhet skräddarsydda för att passa barnet i passet.