Taft-Hartley Act från 1947 kallas mer lämpligt för Labour-Management Relations Act. Den får det förstnämnda av dessa två namn från medsponsringen av lagförslaget av husrepresentanten Fred A. Harley, Jr, och senator Robert Taft. Det ursprungliga lagförslaget användes för att tydligare definiera åtgärder som fackföreningar kunde vidta i händelse av oenighet med ledningen, och definierade även de åtgärder som var tillåtna av ledningen under en arbets-/ledningstvist. Akten stöddes inte av alla och stöddes särskilt inte av dåvarande president Harry Truman, som faktiskt lade in sitt veto mot lagförslaget. Ändå åsidosatte kongressen vetot och stiftade lagförslaget.
Senatorn och representanten som skrivit Taft-Hartley-lagen försökte ändra en lag som tidigare styrde arbets- och ledningskonflikter. Detta var 1935 års Wagner Act eller National Labour Relations Act (NLRA). I huvudsak lade Taft-Hartley Act till ett antal förbjudna aktiviteter för arbetskraft och gav den federala regeringen makt att utfärda förelägganden för att avsluta strejker om dessa strejker utgjorde fara för det amerikanska folket.
En bestämmelse i Taft-Hartley Act är förbudet mot jurisdiktionsstrejker. Det är strejker som fackmedlemmar bedriver för att de vill ha vissa typer av jobb. Andra former av strejker som förbjuds enligt Taft-Hartley Act inkluderar vilda strejker och sekundära bojkotter. Vilda strejker är de som genomförs av fackliga medlemmar utan fackligt tillstånd. En sekundär bojkott är lobbyverksamhet från en fackförening av andra företag för att bojkotta de företag som fortsätter att göra affärer med företag med strejkande arbetare.
Ett annat bekymmer med Taft-Hartley Act var att människor som tillhörde fackföreningar kunde vara kommunister. Tidigt verkade många fackföreningar stödja några av de övertygelser som fanns inom marxismen, och eran efter andra världskriget förde amerikansk rädsla för kommunism till nya höjder. För att försöka skilja arbetarrörelser från kommunismen krävde lagen att fackföreningsledare undertecknade uttalanden som svor att de inte var kommunister.
En aspekt av lagförslaget som verkade slå i hjärtat av arbetarrörelsen var ledningens befogenhet att avskeda arbetsledare med fackliga sympatier. Denna spänning mellan lägre ledning och strejkande anställda märks än idag. Vanligtvis är arbetsledare avlönade och tillhör därmed inte längre fackföreningar. Genom Taft-Hartley Act kunde fortsatt facklig sympati eller facklig känsla motverkas genom att hota eller ta människors jobb.
Många som kritiserade Taft-Hartley Act ansåg att den var obalanserad, ett slag mot fackföreningarna och alltför inriktad på att ge ledningen fördelar mot strejker. Det har gjorts flera försök att upphäva lagen, ofta när demokratiska presidenter har varit i tjänst. Både presidenterna Carter och Clinton kämpade för att upphäva den, men misslyckades.