Den påvliga schismen var en politisk klyfta i den katolska kyrkan som varade från 1378 till 1417. Till slut löstes situationen med konciliet i Konstanz, men inte innan alla inblandade parter försökte våld, tvång och naturligtvis diplomati i ett försök att reda ut saken. Denna händelse i västerländsk kristendom är ibland känd som den västra schismen, och mindre vanligt som den stora schismen. Att hänvisa till den påvliga schismen som den stora schismen kan orsaka förvirring med den öst-västliga schismen som splittrade den västerländska och östliga kristna kyrkan på 11-talet.
Till skillnad från den tidigare stora schismen, som motiverades av grundläggande religiösa skillnader, var den påvliga schismen politisk till sin natur. Det hade att göra med konflikten mellan Rom, Italien och Avignon, Frankrike. Rom hade varit påvedömets traditionella fäste, men på 1300-talet flyttade påvedömet till Avignon. Fransmännen ville behålla sin kontroll över påvedömet av politiska och prestigeskäl, medan romarna krävde att påvedömet skulle återvändas till italiensk mark.
År 1376 flyttade påven Gregorius XI tillbaka påvedömet till Rom. Vid hans död 1378 valde romarna påven Urban VI. En grupp avhoppade kardinaler i Frankrike var dock inte nöjda, och de valde i sin tur påven Clemens VII, som kom att kallas motpåven. Detta utlöste en kontrovers, förståeligt nog, eftersom två påvar inte ska existera samtidigt. Striden mellan Rom och Avignon inleddes och förvirrades sedan ytterligare 1409, när en tredje påve valdes vid ett möte i Pisa, Italien.
År 1417 föreslog en anhängare av den tredje rivaliserande påven rådet i Konstanz, ett möte som var avsett att lösa situationen, fastställa den rättmätige påven och avsluta den påvliga schismen. Kyrkan hade insett att evenemanget var oroande för dess PR, förutom att det var lite pinsamt, och de flesta partierna vid konciliet var angelägna om att se att saken skulle få ett slut, även om de kanske hade stött olika påvar.
Förutom att i slutändan avsätta båda motpåvarna, lade konciliet i Konstanz också fram en rad politiska och religiösa reformer. En ny påve, Martin V, valdes, vilket avslutade den påvliga schismen och bekräftade Rom som säte för påvedömet. Under påven Martin V befästes påvedömets auktoritet, vilket cementerade tanken att påven var den högsta auktoriteten i kyrkan, och att hans ord var lag när det gällde religiösa frågor.