Namnet ”vild angelica” gäller korrekt för Angelica sylvestris, en växt som tillhör familjen Umbelliferae, som inkluderar många ätbara arter, och örter och kryddor, såsom morötter, palsternacka, selleri, persilja, koriander, spiskummin och fänkål. Den finns i större delen av Europa och i västra Asien och Sibirien. Växten är nära besläktad med den större Angelica, Angelica archangelica, som är hemma i Skandinavien och vissa arktiska regioner, och till American Angelica, Angelica atropurpurea, som förekommer i östra Nordamerika och kännetecknas av sina lila stjälkar. Alla tre arterna har ätbara löv, stjälkar och frukter och har medicinska egenskaper; namnet ”vild angelica” har använts löst på dem alla. De ätbara och medicinska egenskaperna är mest uttalade hos A. archangelica, som ofta odlas.
Angelica sylvestris är lite mindre än den odlade angelica-arten och når vanligtvis 3 till 5 fot (1 till 1.5 m) i höjd. Den har ihåliga, räfflade stjälkar, sammansatta blad med framträdande uppblåsta slidor och en stor, knölartad rot. Under sommaren producerar den skärmar av små vitaktiga blommor följt av ovala frukter som liknar frön, som är kända som meriocarps. Växten föredrar fuktiga, halvskuggiga platser och växer inte i sura jordar.
Bladen och stjälkarna kan användas i sallader, och roten, om den är tillagad, är också ätbar. Bitar av bladstjälk konserverade i socker används i kakor och konfekt. Växten är aromatisk och rik på eteriska oljor som kan utvinnas, vanligtvis genom ångdestillation. Aromatiska oljor utvunna ur angelica används i parfymer och kosmetiska produkter, såväl som i smakämnen. Ett antal alkoholhaltiga drycker, inklusive vermouth och chartreuse, är smaksatta med angelica.
I folklore sades angelica erbjuda skydd mot onda andar och användes mycket i förkristna ceremonier och ritualer. Efter kristendomens ankomst kom den att förknippas med den helige Mikael och kallades ibland för ”den Helige Andes rot”. Under medeltiden ansågs det skydda mot ”svartedöden” eller böldpesten.
Även om dess effektivitet mot digerdöden är tveksam, innehåller vild angelica ett antal föreningar av medicinskt intresse, av vilka några har antimikrobiella egenskaper. Angelica används i stor utsträckning inom örtmedicin, fungerar som ett karminativt, svävande och slemlösande medel, och har använts för att lindra smärta och för att behandla förkylningar, hosta och feber. Den kommersiella kulinariska och medicinska användningen av angelica är idag till stor del begränsad till den odlade A. archangelica.
Angelica kan odlas ganska lätt från frö, även om den bör sås snabbt, eftersom den snart förlorar sin grobarhet. I det vilda är den normalt tvåårig, blommar det andra året och dör efter att ha satt frö; den kan dock odlas som en perenn genom att ta bort blomhuvudena innan frukterna produceras. Vild angelica odlas normalt inte, men har några av de ätbara och medicinska egenskaperna hos den odlade växten.