Gemenskapsföräldraskap kan brett definieras som varje situation där ett barn har vårdgivare utöver sina biologiska eller adoptivföräldrar. Dessa vårdgivare kan vara familjemedlemmar som far- och farföräldrar, mostrar och farbröder, eller äldre bröder och systrar. De kan också vara nära familjevänner, eller andra föräldrar i samhället som hjälper varandra med sina barn.
Icke-traditionella familjer, det vill säga familjer som inte bara består av en biologisk mamma och pappa och deras barn, blir allt vanligare över hela världen. Det finns många ensamstående föräldrar, blandade familjer, adopterade barn och andra icke-traditionella familjesituationer. Föräldraskap är ett heltidsansvar, och alla kan inte göra det på egen hand. Gemenskapsföräldraskap, där mer än två vårdgivare tar ansvar för ett barn, kan bidra till att ge ett barn ytterligare stöd under sin uppväxt och kan skapa starka band mellan vuxna.
I en form av gemenskapsföräldraskap kan föräldrar och barn tillbringa tid tillsammans som en grupp, medan varje förälder tar sin tur och tittar på barnen när de leker. Gemenskapsföräldraskap av detta slag kräver stort förtroende mellan föräldrarna, men det bidrar till att skapa ett starkt gemenskapsband mellan både föräldrarna och barnen. Föräldrar drar nytta av sådana situationer eftersom samhället erbjuder extra säkerhet och stöd för deras barn.
Även om föräldraskap i samhället erbjuder många betydande fördelar för barnet, familjen och samhället som helhet, kan det också vara kontroversiellt. Det är viktigt att föräldrar, och andra utsedda som primärvårdare för ett barn, tar ansvar för hans eller hennes uppfostran. Medan hela samhället kan vara delaktigt i att uppfostra ett barn, bör man inte överlåta sitt barns välfärd helt till andra, särskilt när de har sina egna barn att ta hand om. Gemenskapsföräldraskap kan därför vara en hårfin balansgång, där föräldrar och andra vuxna hjälper varandra, men som tar hand om att bära sin beskärda del av ansvaret.
Gemenskapsföräldraskap är också kontroversiellt när det gäller statusen för vårdgivare som inte är föräldrar. En person kan ta ett stort ansvar i ett barns uppfostran, agera som förälder i allt väsentligt, men kanske inte har några lagliga rättigheter angående barnet. Om något händer med barnets juridiskt erkända primära vårdgivare, kommer en person som har hjälpt till med föräldraansvar inte nödvändigtvis att kunna få vårdnaden om barnet utan en långvarig juridisk strid, eller överhuvudtaget.