Radiofrekvensidentifieringssystem är en form av lagerhantering och spårningssystem som vissa kommersiella företag och statliga myndigheter använder för att spåra platsen och användningen av varor, fordon och människor på individuell basis. Detaljhandelsprodukter har ofta radiofrekvensidentifieringsetiketter (RFID) fästa någonstans på förpackningen, och varje etikett har en unik identifieringskod (ID). När dessa taggar skannas av RFID-läsare är det möjligt att bestämma var objektet är och när det är sålt eller öppnat. Vissa RFID-taggar innehåller batterier så att de alltid sänder sin ID-kod till alla tillgängliga läsare inom räckvidd, och andra är passiva, vilket innebär att de kan läsas utan behov av batteri.
RFID-spårningssystem ses som en förbättring jämfört med streckkodsspårning av varor, eftersom radiofrekvensidentifieringssystem håller reda på varje enskild produkt istället för bara produkter efter tillverkare och modellnummer. RFID-läsarna kan också läsa flera taggar samtidigt genom själva förpackningen. Denna skanningsprocess uppskattas dock vara så låg som endast 80 % korrekt i vissa fall. Noggrannhetsavläsningarna förbättras med system med kortare räckvidd som är utformade för att hämta information från taggen under en räckvidd på cirka 3 fot (0.91 meter).
RFID-system med längre räckvidd med förmåga att läsa en tagg på upp till 300 meter (91 fot) används också. Tekniken för radiofrekvensidentifieringssystem har funnits sedan början av 1970-talet, och en av dess första användningsområden var att spåra boskap på stora rancher. Nya användningsområden för tekniken från och med 2011 inkluderar inbäddning av chipsen i kläder för att spåra medicinska patienter på sjukhus, i hastighetssystem för bilar att köra genom automatiserade tullstationer och för att hålla uppdaterade data om var militär hårdvara finns. och personal.
En av huvudbegränsningarna för radiofrekvensidentifieringssystem är att RFID-chips inte kan lagra en stor mängd information. Vanligtvis kan RFID-taggar innehålla cirka 2 kilobyte data, vilket tvingar vissa företag att använda taggarna helt enkelt för långa strängidentifieringskoder på upp till 96 bitar av information. Branschtrenden är att göra billigare, massproducerade taggar som lagrar mindre information än mer sofistikerade versioner som skulle vara dyra att distribuera i tusental, eftersom RFID-system ofta är designade för att rymma.
Eftersom RFID-taggar ofta finns i en miljö där de är grupperade nära varandra eller bland andra radiofrekvenssändningar som från mobiltelefoner, kan elektromagnetisk koppling eller elektrostatisk koppling ofta förekomma. Detta innebär produktion av elektromagnetisk interferens (EMI) eftersom överföringarna överlappar varandra och i vissa fall tar ut varandra. Denna skillnad mellan RFID och streckkoder är en del av anledningen till att tekniken inte har ersatt streckkoder, som är enkla, passiva stämplar som är billigare att massproducera.