Psykoanalytisk litteraturkritik är ett sätt att analysera och tolka litterära verk som bygger på psykoanalytisk teori. Psykoanalytisk teori utvecklades av Sigmund Freud för att förklara hur det mänskliga sinnet fungerar. Inom detta område av litteraturkritik tillämpas huvudbegreppen inom psykoanalytisk teori, såsom idén om ett omedvetet och medvetet sinne, uppdelningen av id, egot och överjag och Oidipuskomplexet, på litteraturen för att få en djupare förståelse av det arbetet.
Idén om ett medvetet och ett omedvetet sinne är ett av de viktigaste verktygen inom psykoanalytisk litteraturkritik. Freud teoretiserade att människor har en medveten del av sinnet, där tänkandet äger rum och där de är medvetna om sina tankar. Han föreslog också idén om en omedveten del av sinnet, där önskningar och drifter finns som människor inte är medvetna om, men som påverkar dem och ibland orsakar psykologiska problem.
Freud analyserade ofta drömmar, som han trodde var fönster till det omedvetnas arbete. Han trodde att drömmar hade uppenbart, eller uppenbart, innehåll som maskerade de latenta, eller omedvetna, begären och drifterna. Han använde symbolik och drömanalys för att upptäcka drömmens latenta innehåll.
En teknik inom psykoanalytisk litteraturkritik är att behandla ett litteraturverk som om det vore en dröm. Målet med denna teknik är att förstå de omedvetna symbolerna och önskningarna genom tolkning av det mer uppenbara innehållet. Denna typ av litteraturkritik använder symbolik och andra former av analys för att komma till det latenta innehållet i ett litteraturverk.
Upplevelser i barndomen är oerhört inflytelserika och formar i hög grad en persons psyke, enligt Freud. I sin teori om Oidipuskomplexet börjar ett barn livet med att vara väldigt fäst vid moderfiguren. Barnet börjar bli avundsjukt på den uppmärksamhet mamman ger pappan, vilket leder till undertryckt ilska mot pappan och en önskan att äga mamman. Psykoanalytisk litteraturkritik kan använda denna utvecklingsteori som ett sätt att förstå litteraturens förträngda innehåll.
Freud trodde att barndomens erfarenheter ledde till utvecklingen av tre uppdelningar i sinnet: egot, id:t och överjaget. Egot är den medvetna delen av hjärnan, den del en person är medveten om. Id är de omedvetna eller förträngda önskningar en person har, inklusive önskningar som orsakas av Oidipuskomplexet. Överjaget är samvetet, domaren och juryn i en persons sinne. Psykoanalytisk litteraturkritik söker efter influenserna från alla tre delar av sinnet i litteraturen.