Metafysisk inbilskhet är en litterär term som syftar på en poets användning av något oortodoxt språk och språkkonstruktion för att beskriva kvaliteten på ett vardagligt begrepp. Detta litterära verktyg, utarbetat på 17-talet, används ofta för att beskriva till synes immateriella begrepp som en entitets andliga och känslomässiga egenskaper, till exempel genom att använda mångsidiga och ibland paradoxala analogier till objekt, som de från de jordiska världarna som anses vara vardagliga, filosofiska, och alkemisk till sin natur. Den metafysiska inbilskheten är bara en typ av ”inbilskhet” som finns i litteraturen; en generisk inbilskhet kan beskrivas som en utarbetad metafor som drar paralleller mellan två olika objekt. Petrarchan inbilskhet är en annan typ, och det är ur denna inbilskhet, berömd använd i kärleksdikter från den elisabethanska eran, som begreppet metafysisk poesi och inbilskhet som en genre uppstod. Dess användning ses av vissa som ett dramatiskt verktyg genom vilket författare befriade sig från de etablerade, förväntade och ortodoxa konceptuella associationerna som var vanliga i eran.
Den lilla grupp män och kvinnor som började använda det litterära verktyget på 17-talet var engelska lyriker som ansågs vara förknippade med och sammansmälta av sin önskan om mer robust och intellektuell diskurs genom prosa. Två av de mest kända metafysiska poeterna som använde metafysisk inbilskhet produktivt var John Donne och Andrew Marvel. Donne anses av vissa litteraturforskare vara en av de främsta poetiska innovatörerna av metafysisk poesi. Hans prosa sågs ofta som en direkt reaktion på dagens vedertagna elisabethanska form. Till exempel var nästan all publicerad engelsk och ”civiliserad” kärleksprosa som publicerades under Donnes liv i sonettform och Donne använde ett robust, vardagligt språk som ibland verkade till och med håna sonetten.
En effektiv metafysisk inbilskhet är anmärkningsvärd när en till synes absurd gest av parallellism börjar göra sig häpnadsväckande lämplig och får läsaren att se på något på ett helt nytt sätt. För att jämföra, en poet som använder Petrarchan inbilskhet kan beskriva en kvinnas ögon som ”glänsande som stjärnorna på natthimlen”, medan den metafysiske poeten, nämligen Richard Crashaw i detta exempel, beskrev en kvinnas ögon som ”två gående bad; två gråtrörelser, bärbara och kompendiösa hav.” Ett annat exempel på metafysisk inbilskhet, som visar hur prosan ansågs vulgär och till och med hädisk av många, finns i Donnes ”Holy Sonnet 14”, som, bland andra chockerande inbilskheter, innehåller en som jämför Gud med en våldtäktsman och våldsam inkräktare. Moderna poeter som TS Elliot och Emily Dickenson använde också inbilskhet i sin prosa.