Bibliotekshand är en handstil, nu till stor del föråldrad, som bibliotekarier lärde sig för att fylla i kortkatalogposter. Bibliotekets hand var rundad, öppen och lättläst. Den nådde sin högsta användningsnivå i slutet av 19-talet, men sjönk i början av 20-talet. Idag finns denna form av penna endast i ett fåtal antika kortkataloger.
De tidigaste bibliotekens informationssystem bestod av kortkataloger. Dessa hade formen av skåp bestående av ett antal långa, tunna lådor, som var och en innehöll små kort med bibliografisk information. Den tidigaste användningen av denna typ av system var i Frankrike i slutet av 18-talet. I avsaknad av mekaniska skrivmaskiner fyllde bibliotekarierna i kort för hand; utskriften var inte kostnadseffektiv eller tillräckligt snabb. Denna användning gav upphov till termen ”indexkort”, som fortfarande används idag även om kort sällan används i index.
Katalogkort var produkten av många olika bibliotekarier som arbetade under långa perioder. För att underlätta kortsökning för biblioteksanvändare krävdes någon form av standardisering. Biblioteksskolor började lära ut en standardiserad form av handstil, traditionellt krediterad till biblioteksforskaren Melvil Dewey och uppfinnaren Thomas Edison, som blev känd som ”bibliotekshand”. Även om det var omöjligt att helt utrota individuell variation bland bibliotekarier, blev kortkatalogerna allt mer enhetliga. 1903 års handbok från New York State Library School innehöll en fullständig beskrivning av bibliotekets hand, även ner till rätt pennor, bläck och hållning att använda.
Vid det här laget började dock bibliotekets hand redan falla i onåd. Mekaniska skrivmaskiner kunde standardisera text på ett sätt som inget handskriftsschema kunde. När skrivmaskiner ökade i tillgänglighet i slutet av 19-talet och början av 20-talet, blev bibliotekshand mindre och mindre nödvändigt. I mitten av 20-talet var nästan alla kortkataloger maskinskrivna och bibliotekets hand var i praktiken utdöd. Med början i slutet av 20-talet började själva kortkatalogerna ersättas av datoriserade register.
Bibliotekets hand representerade ett försök att lösa utmaningen med att standardisera poster i tiden före skrivmaskinen. Idag är handskrivna katalogkort och den standardiserade hand som följde med dem en kvarleva från en svunnen tid, av intresse endast för samlare eller för dem som är intresserade av biblioteksvetenskapens historia. Icke desto mindre, den enkla elegansen i skrivandet som lockar samlare och historiker till denna kortlivade form av kalligrafi.