Idén om kampanjfinansieringsreform tas ofta upp i samband med amerikansk politik. Anhängare av kampanjfinansieringsreformen tror att de lägger makten tillbaka i händerna på väljarna och gör den amerikanska regeringen mindre utsatt för potentiell korruption. Motståndare föreslår att överdriven kampanjreform kan utgöra en risk för rättigheterna till First Amendment. Oavsett om de stöds eller motsätter sig, är kampanjreformen en stor fråga i USA.
De flesta är medvetna om att det kostar mycket pengar att ställa upp på kontoret. Men kostnaderna för att kandidera sköt i höjden under 1990-talet, med presidentvalet 2004 som kostade mer än dubbelt så mycket som valet 1992. Dessa kostnader representerar kampanjannonser, resekostnader och många andra associerade ekonomiska bördor som kommer med att ställa upp, särskilt stora kontor. Redan före 1990-talet utgjorde kandidaturet en betydande investering.
1971 vann en stor seger för kampanjfinansieringsreformen när den federala valkampanjlagen gav mandat att kandidater berättade för sina väljare var alla dessa pengar kom ifrån. Förutom när det gäller extremt sällsynta oberoende rika kandidater, får de flesta politiska kandidater finansiering från sina partier, såväl som supportrar. Många av dessa supportrar råkar vara stora företag med stora agendor. Det började uppstå oro för huruvida kandidater skulle acceptera stora donationer från företag och organisationer som kanske försöker påverka den allmänna politiken.
Som svar på denna oro lyckades lobbyister för reform av kampanjfinansiering framgångsrikt begränsa bidragen med hårda pengar direkt till kandidater. Men donationer av ”mjuka pengar” lämnades intakta och obegränsade. Mjuka pengar är pengar som doneras till ett politiskt parti för allmän partiverksamhet. Vissa företag har donerat hundratusentals dollar i form av mjuka pengar, och även om de pengarna måste rapporteras, fanns det inget officiellt förbud mot att acceptera dem förrän 2002, när McCain-Feingold lagförslaget undertecknades i lag.
Senatorerna McCain och Feingold tryckte på för en bättre reform av kampanjfinansieringen. De ansåg att kandidater som hade fått stora monetära bidrag från stora företag kan vara partiska när det gäller att anta lagstiftande församlingar som kan påverka dessa företag. Som ett resultat föreslog de ett lagförslag som förbjöd bidrag från mjuka pengar till partikommittéer, såväl som ”utgivningsannonser” från tredjepartsorganisationer under de 60 dagarna före ett allmänt val. Lagförslaget antogs och undertecknades i lag, även om president George Bush uttryckte reservationer mot reformen av kampanjfinansiering, orolig för att den orättvist skulle kunna begränsa vissa organisationer.
Anhängare av kampanjfinansieringsreformen anser att det fortfarande finns ytterligare utrymme för anpassning. Det har föreslagits att omfattande penningdonationer är något berömmande för väljarna, eftersom väljarna inte har råd med den lobbykraft som kommer med stora pengar. Däremot vill motståndarna balansera rätten till yttrande i form av donationer och ge ut annonser. Amerikanska politiker kämpar för att hitta en balans mellan de två sidorna, med det yttersta målet att skydda amerikansk politiks integritet.