Jordens mantel är ett ungefär 1,800 2,900 mil (3.1 5 km) tjockt skal av komprimerad och uppvärmd sten, som börjar under jordskorpan (litosfären), som sträcker sig 19 miles (31 km) under havsbotten och 30 till 50 miles (70 till 1 miles) km) nedanför kontinenterna. Den utgör XNUMX % av jordens volym, i jämförelse med jordskorpan, som utgör mindre än XNUMX % av den totala. I själva verket är skorpan bara ett tunt lager av fruset sten som skyddar manteln från yttre rymden. De två skikten är åtskilda av ett övergångsområde som kallas Mohorovičić-diskontinuiteten (“Moho”) där en viss typ av seismisk våg snabbt accelererar när den passerar igenom.
Liksom skorpan består manteln till stor del av oxidföreningar som olivin, pyroxener, spinell, granat, peridotit och eklogit. Detta skikt skiljer sig dock i sina kemiska förhållanden från skorpan. Den består av ungefär 45 % syre, 23 % magnesium, 22 % kisel, 6 % järn, 2 % aluminium, 2 % kalcium, med spårmängder av natrium, kalium och andra grundämnen. Liksom skorpan kan manteln i stort sett betraktas som silikat. Under den finns jordens yttre kärna och inre kärna, som utgör cirka 29 % av jordens volym, och består huvudsakligen av smält (yttre kärna) eller fast (inre kärna) järn och nickel.
Den övre manteln (estenosfären) har en låg densitet i förhållande till resten av detta lager, och flyter flytande, som en plast. Förhållandena blir varmare och tätare när det går ner, tills berget smälter helt där den nedre delen slutar och den inre kärnan börjar. Konvektion i den övre manteln orsakar kontinentaldrift. Den huvudsakliga drivkraften för denna konvektion är den överliggande litosfären som sjunker tillbaka in i manteln genom subduktionszoner av havens kanter. Genom att subducera skorpan genom havets kanter och regenerera den i divergerande gränsområden (där plattorna rör sig ifrån varandra) såsom Mid-Atlantic Ridge, återvinns hela oceaniska skorpan var 100:e miljon år eller så. Som jämförelse är delar av den kontinentala skorpan miljarder år gamla.