Heparinprotokoll är standardiserade procedurer som personal på ett sjukhus eller klinik följer när de administrerar heparin för att minska risken för fel. Heparin är en potent antikoagulant medicin, och en patient kan bli mycket sjuk om vårdgivare gör ett misstag. Protokoll skapar en enkel, tydlig riktlinje för hur man hanterar denna medicin och eliminerar gissningar. Det kan finnas en anläggningsomfattande procedur som alla måste följa, och vissa läkare har också sina egna protokoll.
När heparin är indicerat på grund av att en patient har ett koaguleringsproblem och hon behöver behandling för att begränsa bildandet av nya proppar, måste heparinprotokollen följas. Dessa börjar med att få en exakt vikt och använda ett standardiserat doseringsschema. Läkare måste vanligtvis skriva ut sina beställningar i sin helhet, inklusive den initiala laddningsdosen för att få koaguleringen under kontroll samt den rekommenderade bolusdosen. Vissa anläggningar uppmuntrar läkare att avrunda sina doser så att en patient får till exempel 12 enheter istället för 12.358 eller något annat fraktionerat antal som kan skapa en felmarginal.
Förutom att tillhandahålla standardprocedurer när du skriver beställningar på heparin, erbjuder heparinprotokollen också vägledning om hur man övervakar patienter. Detta inkluderar regelbundna blodprover för att se hur patienten svarar på behandlingen. Testet för partiell tromboplastintid (PTT) är ett mått på blodpropp som sjukhuset kan använda för att kontrollera patientens svar på heparin. Målet är att ge patienten tillräckligt med antikoagulantia för att lösa koaguleringsproblemet, utan att ge så mycket att patienten går tillbaka åt andra hållet och har farligt låga koagulationsfaktorer som kan orsaka en farlig blödning.
Användningen av heparinprotokoll minskar misstag i en klinisk miljö. Även erfarna vårdgivare kan göra fel, och standarder skapar en mekanism för alla medlemmar i vårdteamet att säga ifrån om de identifierar ett problem. Om en läkare uppskattar dosen, till exempel, kan en sjuksköterska säga att hon inte såg läkaren som kontrollerade patientens vikt som heparinprotokollen kräver. Läkaren kommer att behöva svara, och detta kan ge en möjlighet att rätta till ett doseringsfel som annars skulle ha gått obemärkt förbi.
De flesta anläggningar skriver upp sina protokoll för heparin och andra droger, såväl som olika medicinska situationer, i en personalmanual. Alla nyanställda måste läsa igenom manualen och vanligtvis underteckna dokumentation för att indikera att de läst och förstått informationen. Kopior bevaras på platser som vårdstationer för snabb referens, eftersom protokollen ofta inkluderar doseringstabeller och annat användbart material.