Handelslättnad är en process för analys av handelsrestriktioner vid gränser och hamnar och på grund av restriktiva regleringar, för att effektivisera handelsprocessen och minska onödiga kostnader inbyggda i systemet mellan nationer. Världsbanken lägger stor vikt vid handelslättnad, med 80 projekt på gång för att effektivisera handelspraxis i utvecklingsländer och andra länder. En betydande del av handelslättnad är handelsfinansiering eller förbättring av betalningsförfaranden så att varor kan flyttas från säljare till köpare snabbare.
Förflyttning av varor över gränserna har studerats utförligt av Världsbanken och resulterat i fyra nyckelindikatorer för hur handeln begränsas. Två av dessa handelsinfrastrukturindikatorer är kända som hårda indikatorer; begränsningar av otillräcklig infrastruktur såsom hamnar, vägar och broar; och begränsade telekommunikations- och informationsteknologiska förmågor. De andra två nyckelindikatorerna, betraktade som mjuk infrastruktur, inkluderar gräns- och anpassade kontroller, inklusive inhemska transporter och import/exportförfaranden, och det allmänna affärs- och regeringsklimatet i en nation som involverar frågor om transparens och korruption.
Internationell handel ses som en nyckelmetod för utvecklingsländer för att främja sina ekonomier och utbilda sitt folk. Därför spelar projekt för att underlätta handel en nyckelroll i ansträngningar som involverar sådana organisationer som Internationella valutafonden (IMF), Världshandelsorganisationen (WTO), FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD), Världstullorganisationen (WCO), och FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE). Från och med räkenskapsåren 2004-2006 var handelslättnadsprogram under ledning av Världsbanken i 22 länder söder om Sahara i Afrika, två länder i Mellanöstern, två i Sydasien, ett i Östasien och Stillahavsområdet, fyra i Östeuropa och Centralasien, och tre i Latinamerika och Karibien, med sammanlagda internationella utgifter på 1.92 miljarder US-dollar (USD).
En av de komplexiteter som är involverade i att få handelslättnadsreformer att fungera är att det måste involvera samarbete från tre direkt berörda enheter, definierade som statliga myndigheter, tjänsteleverantörer och handlare. Uppdelat ytterligare kan detta involvera dussintals olika organisationer i regeringen, inklusive finansministrar, tullministrar, jordbruk och karantänbyråer. Tjänsteleverantörer kan inkludera tullmäklare, frakttransportörer och så vidare, och de faktiska handlarna spänner själva över ett spektrum som täcker allt som importeras eller exporteras av en nation. Denna sammanlänkade praxis gör offentligt och privat samarbete väsentligt för de reformer som handelslättnad eftersträvar.
Fokus på handelslättnad började ta större form 2001 med det som kallas Doha Development Round, en konferens i Doha, Qatar, av medlemmar i WTO, vars syfte var att sänka handelshinder över gränserna. Efterföljande möten fortsatte till 2008, då förhandlingarna bröt samman om frågor som rör reformen av jordbruksimportpraxis. Även om förhandlingarna fortsatte på en mer snäv basis mellan USA, Kina och Indien, har överenskommelsen om ytterligare handelslättnadsreformer avstannat.