Försiktighetsprincipen är en doktrin som säger att om en handling medför en inneboende risk för skada för allmänheten, men det inte finns någon vetenskaplig konsensus om att sådan skada kommer att resultera, åligger personen att visa att handlingen inte kommer att orsaka sådan skada. förespråkar åtgärden. Med andra ord förespråkar försiktighetsprincipen för beslutsfattare att vara försiktiga när det finns risk för allmän skada. Oftast uttrycks denna princip i samband med miljöbestämmelser, nämligen global uppvärmning. Även om försiktighetsprincipen ofta är en del av regeringarnas naturliga beslutsfattande på en daglig basis, krävs det vanligtvis inte enligt lag. Vissa styrande organ, såsom Europeiska unionen (EU), har dock införlivat doktrinen i många av sina lagar.
Det finns två grundläggande principer för försiktighetsprincipen. För det första måste beslutsfattare förstå riskerna för skada som härrör från en viss åtgärd innan den inträffade. För det andra är förekomsten av en skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att undvika sådan skada även om det inte finns några vetenskapliga bevis för att skadan kommer att uppstå. Även om dessa två principer är ganska generella och kan tillämpas på alla politiska beslut, tillämpas försiktighetsprincipen vanligtvis endast när det finns tillräckliga skäl att tro att det finns en betydande risk för skada. Dessutom innebär den andra grundsatsens uttalande om ”rimliga åtgärder” att kostnaderna för att vidta – eller inte vidta – sådana åtgärder bör vägas mot risken och omfattningen av den potentiella skadan.
Försiktighetsprincipen illustreras oftast i termer av miljöeffekter av politik. Till exempel kan regeringar skapa regleringar som begränsar koldioxidutsläppen från vissa industrier baserat på de potentiella effekterna av en hög nivå av utsläpp på den globala uppvärmningen, även om det inte finns några vetenskapliga bevis för att dessa utsläpp faktiskt bidrar till problemet. Enbart sannolikheten för att viss skada kommer att uppstå är tillräckligt enligt försiktighetsprincipen för att motivera en sådan reglering. Det härrör dock inte från principen att regeringar helt bör lägga ner branschen med tanke på att endast ”rimliga åtgärder” bör vidtas.
Generellt sett är försiktighetsprincipen bara en av många tillvägagångssätt som en regerings beslutsfattare kan använda när de bestämmer sig för hur en fråga ska hanteras. Vissa statliga organ har dock kodifierat principen i sina stadgar. Till exempel har EU-kommissionen placerat olika artikulationer inom EU-lagar. Det står inte bara uttryckligen i vissa av EU:s miljölagar, utan det har även utökats till andra områden såsom reglering av livsmedelssäkerhet och andra former av konsumentskydd.