Psykoanalys bygger på den freudianska övertygelsen att orsakerna till problematiskt beteende kan hittas i det undermedvetna, som har förträngt eller förändrat beteendet under de första åren. Det är en samtalsterapi utformad för att avslöja omedvetna tankar genom tekniker som fri association eller drömtolkning. Psykoterapi bygger på tanken att förändring kan åstadkommas genom samspelet mellan en psykolog och en klient. Psykoanalys och psykoterapi använder båda det omedvetna som nyckeln till att förstå tankar och beteende, men teknikerna de använder är olika.
Det finns olika typer av psykoanalys, varav en del ansluter sig till en form av psykoanalys och andra som beskriver sig själva som psykodynamisk psykoterapi. Som utvecklat av Sigmund Freud i början av 20-talet, består ren psykoanalys av regelbundna, ibland dagliga, besök hos psykoanalytikern, som använder tystnad för att uppmuntra klienten att prata om vad som helst som kommer att tänka på. Den enda gången psykoanalytikern ingriper är att då och då tolka omedvetna motiv bakom handlingar och tankar. Processen kan pågå i flera år.
Psykoanalytiker måste genomgå specifik utbildning, och alla psykologer är inte utbildade för att utföra psykoanalys. Psykodynamiska psykoterapeuter tillämpar många av samma teorier i jakten på att förstå hur sinnet fungerar men använder olika metoder. Den största skillnaden mellan psykoanalys och psykoterapi ligger i samspelet mellan psykoterapeut och klient. En psykoterapeut brukar prata mycket med sin patient, och sessionerna hålls sannolikt en gång i veckan snarare än varje dag.
Inom psykoanalys och psykoterapi ägnas mycket uppmärksamhet åt omedveten motivation, och drömtolkning används för att utforska det omedvetna sinnet. Det finns många varianter av psykoterapi, såsom gestalt, existentiell, jungiansk analytisk, klientcentrerad och grupp. Behandlingens längd kan ta upp till 20 sessioner, vilket är avsevärt mindre än antalet år involverat i psykoanalys.
Det finns många moment som gäller både psykoanalys och psykoterapi. Den första är att psykoterapeuter och psykoanalytiker måste vara neutrala parter i sin interaktion med klienter. Målet med sessionerna måste alltid vara helande och aldrig vänskap. Det finns en mycket reell risk för överföring, där klienten överför känslor av kärlek eller hat, beroende på vad han känner mot ämnet för sin diskussion, till terapeuten. Detta kan leda till en relation mellan de två parterna som inte är baserad på healing, vilket kan vara katastrofalt för klienten.