Förhållandet mellan inflation och arbetslöshet har varit ett ämne för mycket debatt sedan mitten av 20-talet. Man trodde från början att det fanns ett omvänt samband mellan de två ekonomiska variablerna – detta samband är känt som Phillipskurvan. 1970-talet visade dock perioder av både hög inflation och hög arbetslöshet. Ekonomer övergav sedan till stor del Phillipskurvan och trodde att det inte fanns någon långsiktig koppling mellan de två faktorerna. Trots denna utveckling fortsätter många ekonomer att acceptera ett kortsiktigt samband mellan arbetslöshet och inflation som påminner om Phillipskurvan.
Den första allmänt erkända forskningen om inflation och arbetslöshet gjordes av den nyzeeländska ekonomen William Phillips 1958. Phillips undersökte Storbritanniens ekonomi från 1861 till 1957 och drog slutsatsen att det fanns ett omvänt förhållande mellan löneförändringar – som betyder inflation – och arbetslösheten. Andra tog Phillips data och erbjöd ett uttryckligt samband mellan arbetslöshet och inflation. Detta omvända förhållande blev känt som Phillipskurvan.
På 1960-talet trodde många ekonomer att Phillipskurvan erbjöd samhällen en avvägning mellan inflation och arbetslöshet. Om ett land var villigt att tolerera måttlig inflation skulle det kunna åtnjuta låg arbetslöshet. På samma sätt, om den önskade låg inflation, skulle den behöva möta högre arbetslöshet. Ekonomisk statistik under 60-talet verkade bekräfta teorin.
1968 föreslog den amerikanske ekonomen Milton Friedman att det inte finns något långsiktigt samband mellan inflation och arbetslöshet. Tre år senare började både inflationen och arbetslösheten stiga i industriländerna. Den amerikanska ekonomin under 1975 hade en inflation på 9.3 % och arbetslösheten på 8.3 %. Dessa data stred mot förutsägelserna från Phillipskurvan, vilket antydde att det var omöjligt att se båda kurserna stiga. Fenomenet med hög inflation och hög arbetslöshet varade från 1971 till 1984 och har kallats stagflation.
Efter stagflation förkastade de flesta ekonomer Phillipskurvans giltighet. En effekt av detta paradigmskifte var att regeringar gick bort från att direkt ingripa i sina ekonomier genom finanspolitik. De tenderade nu att föredra penningpolitik för att kontrollera inflationen. Den fria marknaden lämnades att anpassa sig till ekonomiska störningar.
Ungefär vid denna tid bjöds tanken på en naturlig arbetslöshet upp. En naturlig arbetslöshet innebär i huvudsak att inflationen inte har något långsiktigt samband med arbetslösheten. Det finns ett antal orsaker till naturlig arbetslöshet, inklusive tekniska förändringar och frivillig arbetslöshet. Medan den naturliga arbetslösheten skulle återvända på lång sikt, fortsatte många ekonomer att förespråka Phillipskurvan som en kortsiktig ekonomisk avvägning.