Fonetik är en disciplin inom lingvistik som fokuserar på studiet av de ljud som används i tal. Det handlar inte om betydelsen av dessa ljud, i vilken ordning de placeras eller någon annan faktor utanför hur de produceras och hörs, och deras olika egenskaper. Denna disciplin är nära besläktad med fonologi, som fokuserar på hur ljud förstås i ett givet språk, och semiotik, som tittar på själva symbolerna.
Det finns tre stora underområden av fonetik, som vart och ett fokuserar på en viss aspekt av de ljud som används i tal och kommunikation. Auditiv fonetik tittar på hur människor uppfattar ljuden de hör, akustisk fonetik tittar på vågorna som är involverade i talljud och hur de tolkas av det mänskliga örat, och artikulatorisk fonetik tittar på hur ljud produceras av den mänskliga röstapparaten. Detta tredje delområde är där majoriteten av människor börjar sina studier, och det har användningsområden för många människor utanför lingvistikområdet. Dessa inkluderar logopeder, datortalsyntar och människor som helt enkelt är intresserade av att lära sig hur de gör de ljud de gör.
International Phonetic Association har ett speciellt alfabet för att beskriva alla olika ljud, eller telefoner, som för närvarande anses användas i mänskligt tal. Det internationella fonetiska alfabetet (IPA) har mer än 100 distinkta telefoner listade och ges distinkt notation. Ljud kan delas upp i ett antal olika grupper, baserat på om de använder luft från lungorna eller inte, om de är röstade eller inte, hur tungan är i munnen och hur ljudet förändras. Medan huvuddelen av ljud som görs av världens högtalare faller inom ett något smalt band av detta spektrum, finns det andra ljud som är helt annorlunda, till exempel klickljuden och smackljuden som görs på vissa afrikanska språk.
De flesta konsonanter, som kallas lungkonsonanter, använder luft från lungorna och kan placeras på ett rutnät beroende på vilka delar av röstkanalen som används för att artikulera talljudet och hur luften blockeras när den passerar genom munnen. Till exempel använder ljudet /p/ båda läpparna för att artikulera luft, och är därför känt som en bilabial. Den består också av ett punkt med luft, känd som en plosiv. /p/-ljudet kan därför, liksom /b/-ljudet, beskrivas som ett bilabialt plosiv. /b/-ljudet, eftersom stämbandet vibrerar som det sägs, kallas en tonande bilabial plosiv, medan /p/-ljudet, som inte har någon sådan vibration, kallas en tonlös bilabial plosiv.
Alla konsonantljud som används i tal kan beskrivas på detta sätt, från /r/-ljudet på engelska, som till exempel kallas en alveolär trill, till ljudet i början av ordet ”yet”, transkriberat i IPA med symbolen j och beskrivs som en palatal approximant, till de djupstrupiga arabiska ljuden av svalgfrikativerna.