Evidensbaserad praktik är användningen av empiriskt understödda diagnostiska metoder och behandling inom hälso- och sjukvården. För att säkerställa bästa diagnos och behandling för patienten måste de bevisas vara effektiva genom systematisk forskning. Behandlingar eller uppfinningar som inte backas upp av rigorös forskning anses vara potentiellt skadliga och implementeras inte i hälso- och sjukvården. Evidensbaserad praxis implementeras inom områden som medicin, omvårdnad, socialt arbete och psykisk hälsa. Professionella hälsoorganisationer och sjukförsäkringsleverantörer uppmuntrar övergången från intuitivt beslutsfattande till evidensbaserad behandling.
Tidigare var diagnostiska metoder och interventioner främst baserade på tradition och erfarenhet och intuition hos läkare som kan ha varit korrekta i sina antaganden eller inte. Med utvecklingen av den vetenskapliga metoden började utövare se värdet i att ha förmågan att bevisa effektiviteten av en viss diagnostisk metod eller behandling. Utövare skulle inte bara kunna tillhandahålla de bästa alternativen för sina patienter, utan de skulle också kunna fokusera sina ansträngningar på att förbättra värdefulla insatser. En evidensbaserad praxis sållar igenom det stora utbudet av tillgängliga diagnostiska metoder och behandlingar för att identifiera vilka som är framgångsrika och bortse från de som är riskfyllda. Denna typ av praktik uppmuntrar också utövare att hålla sig uppdaterade om den senaste forskningen, vilket främjar utvecklingen av förbättrad vård.
Att definiera evidensbaserad praxis bygger på att samla in forskningsbaserad evidens och tolka data innan diagnostiska metoder, behandlingar eller interventioner implementeras. Datainsamling kan innefatta forskningsartiklar och andra evidensbaserade källor, såsom läroböcker och erfarna praktiker. Datatolkning kräver en kritisk bedömning av den insamlade informationen.
De starkaste bevisen inkluderar systematiska översikter och randomiserade kliniska prövningar där försökspersonerna i ett experiment slumpmässigt fördelas i experimentella grupper. Bevis kan ofta inte rent kategoriseras i evidensbaserade eller icke-evidensbaserade grupper. Istället faller de ofta längs ett kontinuum mellan de två kategorierna. En kritisk bedömning av forskningsstudier är därför beroende av att fastställa den starkare studien baserat på forskningens kvalitet.
Beväpnad med den mest effektiva evidensbaserade behandlingen måste läkaren fortfarande fatta ett individualiserat beslut genom att välja det bästa alternativet från bevisen för att möta behoven hos en specifik patient, med hänsyn till klientens medicinska historia, kultur och familjevärderingar. Efter att ha implementerat den empiriskt stödda behandlingen, kräver en evidensbaserad praxis en uppföljande utvärdering av diagnosen eller behandlingens effektivitet. Denna information kan hjälpa utövare att förbättra vården i framtiden.