Synchronous datalänkkontroll (SDLC) är ett protokoll som tillhandahåller överföring av data genom lager två av det som kallas systemnätverksarkitekturen (SNA). SNA utvecklades av IBM® på 1970-talet som en WAN-lösning (Wide Area Networking) för användare av IBM® stordatorer, nätverkshårdvara och fjärrterminaler. I jämförelse liknar SNA ungefär OSI-modellen (open systems interconnect) som används i nätverk med Internetprotokoll (IP), där nätverksoperationer separeras ut i lager som var och en ansvarar för en aspekt av nätverkskommunikation. Även om det är liknande i konceptet är SNA:s lager inte kompatibla med OSI-modellens lager.
I början av nätverksansluten datorkommunikation tilläts inte telefonbolag tillhandahålla datorbehandlingstjänster, så nätverk måste upprättas via privata hyrda linjer. En användare skulle hyra en linje från telefonbolaget och sedan ställa in sin datorhårdvara för nätverk via den dedikerade linjen. Med en sådan tillförlitlig anslutning kunde SNA:s synkrona datalänkkontrollprotokoll hantera varje linje och tillhandahålla ett datakommunikationsnätverk mellan användarnas datorsystem. Som ett proprietärt protokoll lades SDLC till modem och datorsystem utvecklade av IBM® som utgjorde en SNA-miljö. Senare delade IBM® konceptet för kontroll av synkron datalänk med standardorganisationer som sedan utvecklade HDLC-protokollet (high-level data link control) som andra hårdvaruleverantörer började använda.
Det synkrona datalänkskontrollprotokollet var det första i sitt slag att tillhandahålla överföringar baserade på bytes som är ansvariga för att identifiera varje ram med skickad data. I SDLC är överföringen av data uppdelad i ramar som strömmas över anslutningen. Varje ram innehåller inte bara data som skickas, utan också en serie byte som innehåller information om adressen som ramen skickas till, hur man ordnar alla ramar i rätt ordning och möjligheten för systemet att dubbelkontrollera ram för eventuella fel som kan ha uppstått under resan.
De första och sista byten av SDLC-ramen kallas flaggor, som i huvudsak är ramens omslag, som indikerar dess början och slut. Nästa byte eller två utgör adressen. Styrbyten, som kan ha flera syften beroende på vilken typ av ram som sänds, följer adressen och kan hantera sekvensering av ramarna, avslutning av sändningar, statuskontroll, polling och så vidare. Datanyttolasten följer kontrollbyte, och efter data, men före den avslutande flaggan, finns det ett par byte som används för redundant sekvenskontroll.
En SNA-miljö som använder synkron datalänkkontroll är ganska enkel, där varje nod i nätverket identifieras som antingen den primära eller sekundära. De primära noderna är sannolikt en stordator, medan sekundärer är terminaler som kommunicerar med stordatorn. Ändå är ett nätverk som körs under SDLC kapabelt till flera olika typer av topologier.
I en punkt-till-punkt-inställning finns det bara två datorer som kommunicerar med varandra: en enda primär stordator och en enda sekundär terminal. Med multipoint är dock stordatorn ansvarig för valfritt antal sekundära terminaler. En annan topologi är slingkonfigurationen, där stordatorn fungerar som något av en primär punkt i en cirkel där den passerar ramar genom slingan via endast den första eller sista terminalen i cirkeln. Det finns då något som kallas hub go-ahead-metoden som allokerar en utgående kanal till stordatorn och en inkommande kanal till terminalerna.