En superkontinent är en kontinent som innehåller mer än en kraton (kontinental kärna). Ett modernt exempel är Eurasien. Detta exempel kan dock vara missvisande, eftersom praktiskt taget varje modern kontinent har många mindre kratoner. Här syftar ordet ”kraton” i allmänhet på historiska kontinenter, som Baltica, kratonen under Europa, som har varit en självständig kontinent i det geologiska förflutna.
En annan definition som ibland används för superkontinent är mer snäv: en kontinent som utgör majoriteten av jorden på jorden. Det prototypiska exemplet skulle vara Pangaea, en C-formad landmassa som fanns för 250 miljoner år sedan, som omfattar nästan all mark på jorden, förutom norra Kina och några mindre öar. Pangea gick över ekvatorn och nådde nästan från polen till polen. Pangea var centrerad kring det moderna Atlanten. Faktum är att Mid-Atlantic Ridge i Atlanten är den ursprungliga sprickan som fick Pangea att splittras.
Superkontinenter är kulmen på en effekt som kallas havsbottnens spridning, där sprickor i mitten av havsbotten över hela världen fortsätter att generera ny skorpa, som driver kontinenterna tillsammans med dem. Denna havsbottenspridning pressar så småningom alla världens kontinenter samman (eftersom vissa spricksystem alltid kommer att övermanna andra), och bildar en superkontinent. Inom 20–100 miljoner år splittras superkontinenten isär igen. Denna process kallas superkontinentcykeln, och den tros upprepas vart 250–500 miljoner år. En möjlig framtida superkontinent har preliminärt fått namnet Pangea Ultima.
En superkontinent är relativt livsfientlig. Dess interiör är vidsträckta öknar med extrema temperaturer. Detta beror på frånvaron av de termiska moduleringseffekterna av vatten samt att kontinenten är så stor att det är svårt för moln att flyta hela vägen in i centrum och tappa sin nyttolast. Att föreställa sig en kontinent som är tre gånger så stor som Eurasien ger ny innebörd åt termen ”landlocked country”.