Osteoklaster är stora celler med mer än en kärna. I allmänhet kommer de att innehålla 5 till 20 kärnor, men kan ha så många som 200. De finns i fördjupningar i ben, som är något större än själva osteoklasten. Forskare tror att osteoklaster aktivt skapar dessa hål, kända som ”Howship’s lacunae.”
På den sida av osteoklasten som är bredvid benet, finns en rad mikrovilli som kommer in i benet. Denna gräns utgör den aktiva ytan av cellen, där den kan bryta ner benet. Osteoklaster producerar flera enzymer som gör att de kan resorbera ben, men det primära är surt fosfatas.
De enzymer som produceras av osteoklaster kan ta bort oorganiskt kalcium och fosfor från benvävnaden. De kan också bryta ner organiskt material, som kollagen, som utgör själva benet. Inledningsvis bryts benet isär med mineralerna fortfarande inne i vävnaden.
När en osteoklast smälter benvävnad tätar den sig själv ovanför ett skåra i benet. Detta skapar ett område som kallas en resorptiv grop under cellen. Vissa enzymer, inklusive cathepsin K, släpps ut i gropen och löser upp benet i bitar. Osteoklasten tar upp benbitar och löser upp dem.
Under denna process förs mineralerna kalcium och fosfor in i osteoklasten i speciella förseglade fack som kallas vesiklar. Vesiklerna färdas genom cellen och släpps ut i blodomloppet. Denna process kan användas för att öka mineralnivåerna i kroppen, eftersom kalcium och fosfor används för många processer. Osteoklaster kommer dock inte att resorbera ben som inte innehåller mineraler, eftersom detta ben i allmänhet fortfarande är under utveckling.
Osteoblaster och osteoklaster skapas från olika cellulära processer. Vissa proteiner, som makrofagkolonistimulerande faktor (MCSF), måste vara närvarande för att celler ska kunna differentiera till osteoklaster. Osteoblaster skapar emellertid dessa proteiner, så deras närvaro är nödvändig för att osteoklaster ska utvecklas. Brister i gener som kodar för MCSF och andra proteiner kan leda till brist på osteoklaster. Det kan också leda till utveckling av osteopetros, ett sällsynt tillstånd där benen blir hårdare.