Tredimensionell eller 3D-projektion, som ofta kallas 3D-projektionskartläggning, är överföringen av tredimensionell data till ett tvådimensionellt plan. Forskare, ingenjörer och designers använder ofta denna typ av kartsystem när de gör dator- eller penna- och pappermodeller av tredimensionella objekt. Objekt kan ritas i skala eller med perspektiv, men båda egenskaperna kan inte hållas intakta efter att ha översatt tredimensionella koordinater till två dimensioner. Även om 3D-projektion vanligtvis hänvisar till själva modelleringen, kan det också hänvisa till projektionen av bilder som verkar vara i tre dimensioner, till exempel de som ses i 3D-filmer.
Till sin natur innebär handlingen att överföra tredimensionell information till ett tvådimensionellt plan att något måste gå förlorat. Det finns två huvudsakliga sätt att använda 3D-projektion, och alla har sina egna positiva och negativa egenskaper. Ett sätt att projicera en tredimensionell bild på en tvådimensionell yta är att använda perspektiv. Perspektiv får en bild att se ut för ögat som om den vore tredimensionell, även om storleken på objektets delar, om den mäts, inte skulle vara proportionellt korrekt. Det andra sättet att använda två dimensioner för att representera tre är att använda ett system som kallas ortografisk projektion. I detta system är mätningarna korrekta men objektet kommer inte att se ut som om det har djup.
Det finns ett antal användningsområden för 3D-projektion. Teknisk design och ritning använder båda tredimensionella koordinatsystem vid design av byggnader och strukturer. Datorgrafik använder också 3D-projektion när man modellerar ett tredimensionellt objekt eller en miljö i det tvådimensionella utrymmet på en datorskärm. Naturvetenskap och matematik kan också använda denna typ av projektion när man modellerar eller ritar olika naturfenomen och ekvationer.
3D-projektion kan också hänvisa till projicering av tvådimensionella bilder på en skärm på ett sådant sätt att de för betraktaren ser ut att existera i tre dimensioner. Tekniken för att få en tvådimensionell bild att tyckas ha djup har funnits tillgänglig sedan 1920-talet, och även om det har skett många förbättringar är grundprinciperna desamma. Istället för en bild placeras två bilder som överlappar något på en skärm samtidigt. När en person bär speciella glasögon, antingen färgfilter eller polariserade filter, kan varje öga bara se en av dessa bilder, och hjärnan översätter informationen som tas emot av varje öga till en tredimensionell bild.