Vad är stabilitets- och tillväxtpakten?

De 16 länder som utgör Europeiska unionen enades 1997 om att styras i förhållande till nationella utgifter och skulder av ett dokument som kallas stabilitets- och tillväxtpakten. EU:s medlemsländer undertecknade pakten i första hand för att skydda sig mot inflation i sina enskilda valutor och i euron. Stabilitets- och tillväxtpakten ändrades 2005 för att ge lite mer flexibilitet till enskilda nationer när det gäller att budgetera för ekonomiska cykler på längre än ett år.

Enligt villkoren i pakten kom EU-länderna överens om att budgetunderskottet, inklusive alla nationella och lokala budgetar, inte kommer att toppa 3 procent av landets bruttonationalprodukt. Vidare kom staterna i stabilitets- och tillväxtpakten överens om att varje nations skuld inte skulle överstiga 60 procent av den inhemska tillväxten. Termen bruttonationalprodukt hänvisar till värdet av alla varor och tjänster som produceras av en nation under en viss tidsperiod, vanligtvis ett år.

Stabilitets- och tillväxtpakten anses inte vara ett fördrag, utan är ett avtal i motsats till Maastrichtfördraget, som var det juridiska dokument som skapade Europeiska unionen. Två artiklar i det fördraget – Romfördraget eller fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen – fastställer den rättsliga grunden för bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten. Utöver skuld- och utgiftsramarna tillåter pakten varningar och sedan sanktioner om gränserna inte uppfylls.

Stabilitets- och tillväxtpakten har kritiserats för att vara både för fast och för stel. De som hävdar att det är för bestämt pekar på behovet för regeringar att ha handlingsutrymme när det gäller användningen av skulder och utgifter för att hantera effekterna av ekonomiska nedgångar, som kan vara mycket längre än ett år. Andra har hävdat att pakten är för mjuk genom att användningen av kreativ redovisning kan maskera bristande efterlevnad och att sanktionerna används för sällan och för milda för att vara effektiva.

2005 ändrade tjänstemän pakten, till stor del på Tysklands och Frankrikes insisterande. Pakten föreslogs först på 1990-talet av Tyskland. Enligt reformen förblev underskotts- och skuldnivåerna på 3 procent och 60 procent på plats, men innan sanktionerna utvärderades kunde EU:s finansministrar ta hänsyn till allvaret i en ekonomisk nedgång och beräkna efterlevnaden baserat på en budget justerad över den nuvarande ekonomiska cykelns livslängd.