En ”vråkbaptist” är någon som identifierar sig som en medlem av baptisttron, men som bara deltar i begravningar, inte vanliga religiösa gudstjänster. Vissa medlemmar av många andra religiösa samfund kan också betraktas som ”vråkar”, men baptister är särskilt kända för att mynta underhållande termer för att beskriva deras inställning till religion, så idén är närmast förknippad med baptistsamfundet.
En typisk ormvråkbaptist vet var kyrkan är och är säkerligen medveten om när religiösa gudstjänster hålls, men väljer att bara gå på begravningar för att markera att medlemmar i samhället går bort. Han eller hon avstår vanligtvis också från att engagera sig i kyrkliga aktiviteter som sociala evenemang, insamlingsevenemang och så vidare, och kan betraktas som en mindre aktiv medlem i församlingen.
Begravningar är en viktig del av livet, så om man bara ska välja en typ av gudstjänst att delta i, är logiken i att fokusera på begravningar förståelig. Begravningar tenderar också att dra ut fler medlemmar i samhället, vilket gör att människor kan få kontakt med varandra, diskutera samhällsfrågor och komma ikapp om missade nyheter och evenemang. För en vråkbaptist kan närvaron vid en begravning också vara ett tecken på respekt för den avlidne och en nick till hans eller hennes bekände tro.
Termen används också ibland för att beskriva människor som bara dyker upp vid kyrkliga evenemang som sannolikt innehåller mat, en hänvisning till ormvråkens matsökningsvanor. Den här typen av vråkbaptister kan vara ovilliga att tillhandahålla eller laga mat till kyrkliga evenemang, men njuter av att äta den och kan också ta dessa evenemang som en chans att träffa andra människor i samhället.
Denna term kan betraktas som nedsättande, vilket tyder på att en vråkbaptist saknar en djup känsla av religiös övertygelse och engagemang för kyrkan. Att bara dyka upp på begravningar skulle förvisso ge en ganska skev bild av sin religion, och kyrkans tjänstemän vet oftast vilka ormvråkarna i deras församlingar är. En ormvråkbaptist kan också komma för lite retas från medlemmar i samhället som noterar hans eller hennes kyrkovanor, särskilt i områden där religiös tro ses som en extremt viktig del av personlig identitet.