Kollaborativ terapi är en term i förändring, och en för vilken flera ganska orelaterade definitioner kan hittas. Det kan hänvisa till en mentalvårdsterapeuts arbete i samarbete med andra organisationer eller individer som socialtjänst, skolor, familjemedlemmar, läkare och liknande. Relaterat till detta är idén om medicinska terapier utformade för att hjälpa patienter som utförs på ett samarbetssätt, såsom det arbete som en allmänläkare och flera specialister kan utföra för samma patient. Den sista definitionen är en som fortfarande utvecklas. Det är tanken att terapi handlar om samarbete mellan terapeut och patient.
I det första exemplet är det ofta nödvändigt för terapeuter eller psykiatriker att samarbeta med andra människor i deras arbete, särskilt inom familjeterapi, terapi för barn med allvarliga beteendeproblem eller om någon genomgår obligatorisk terapi som en del av ett villkorligt avtal. När samarbetsmodeller mellan varje deltagande medlem i en behandlingsgrupp är bra, kan det uppenbarligen göra leveransen av terapi lättare. Terapeuten kan vara mer involverad i behandlingen av patienten eftersom han/hon vet mer om patienten från andra personer eller instanser som deltar än vad patienten kan berätta på egen hand. Denna extra information och en överenskommelse om att arbeta tillsammans mot kundens/kundernas bästa kan vara en fantastisk utgångspunkt.
En mycket vanlig form av samarbetsterapi kan förekomma mellan terapeuter och psykiatriker. Många som får psykofarmakologisk behandling träffar någon annan för terapi. Tillsammans kan terapeut och psykiater mest framgångsrikt arbeta för att stödja klienten när de kommunicerar med varandra.
Många medicinska terapier kan utföras i samarbete och det finns faktiskt några läkarmottagningar som erbjuder flera experter för att hjälpa människor. Till exempel kan en läkare, kiropraktor, örtläkare och akupunktör arbeta i samma läkarmottagning. Detta kan verkligen hjälpa patienten eftersom alla terapeuter eller läkare inom anläggningen har tillgång till patientens register och informationsflödet kan vara utmärkt. Sådana kontor kan ha gruppmöten där experter samarbetar i en patients ärende för att fastställa bästa medicinska riktning att följa. Denna modell är mycket mindre vanlig än de där det finns lite samband mellan allmänläkare, de inom alternativmedicin och specialistläkare, men där den finns har den ofta en hög grad av patienttillfredsställelse.
Det andra sättet som kollaborativ terapi definieras på är som en ganska ny terapiform som delvis bygger på postmoderna idéer. Den är särskilt intresserad av frågan om hur terapeut och klient arbetar tillsammans. En av de saker den försöker förändra är maktrelationen i terapin genom att se till att klienten förstår sin auktoritetsposition eller jämlikhet i den terapeutiska relationen.
En idé som kan förkastas i denna form av kollaborativ terapi är att diagnostisera eller patologisera patienter. Detta betyder inte att en terapeut inte skulle rekommendera en resa till en psykiater om han/hon kände att personen led av en psykisk sjukdom för vilken drogbehandling är nödvändig. Däremot läggs tonvikt på att klienten och terapeuten formar terapin tillsammans och att terapeuten har en naturlig nyfikenhet på vad som än stör klienten, samtidigt som han/hon behåller ett ställningstagande att han/hon inte vet hur man ska åtgärda klientens problem.
Att förlita sig på dialog, som ibland låter väldigt mycket som ett normalt samtal, tar klienten dit han eller hon behöver gå. Detta är en helt annan terapimodell än att ta idéer till terapeuter för att få dem ”analyserade” av ett överlägset sinne. Istället antyder det att samtalet i terapin fokuserat på de problem som klienten står inför, naturligtvis kommer att analysera vad som än behövs, genom personens egen kunskap om sig själv, som är vida överlägsen terapeutens kunskap om patienten.
Kollaborativ terapi i denna slutliga definition kan användas på ett antal sätt. Det finns kuratorer som erbjuder samverkande parterapi och/eller erbjuder individuell behandling. Modellen kan också användas i familje- eller gruppterapi. Detta är fortfarande ett framväxande område som började smälta samman i slutet av 1980-talet. Men en del av dess inspiration går före 80-talet. Det är svårt att avgöra i vilken grad denna terapi kan läras ut, läras ut eller praktiseras i framtiden.