Öppenvårdsterapi är en form av terapeutisk behandling som erbjuds personer som inte behöver läggas in på sjukhus. Ett antal typer av terapi kan erbjudas på poliklinisk basis, inklusive psykologisk, fysisk och postkirurgisk vård. Många patienter gillar den här typen av behandling eftersom den tillåter dem att få nödvändig medicinsk vård medan de stannar hemma och slipper kostnaderna för att stanna på sjukhuset på heltid. Det tillåter också patienten att leva ett relativt normalt liv, helt enkelt avsätta tid för att delta i terapisessioner medan han arbetar, umgås med familjen och umgås med vänner.
Däremot erbjuds slutenvårdsterapi till människor medan de är inlagda på sjukhus. Människor är vanligtvis inlagda på sjukhus för terapi eftersom de kräver omfattande stödjande vård, och slutligen uppgraderas till öppenvård när de har visat betydande framsteg. I psykologisk terapi, till exempel, kan någon vara inlagd på sjukhus för psykisk ångest och delta i många slutenvårdsterapisessioner både ensam och i grupp. När patienten hade stabiliserats kunde han eller hon släppas och återvända med jämna mellanrum för poliklinisk behandling.
Många typer av sjukvård kan erbjudas på slutenvård och öppenvård, beroende på patientens behov. Sessionernas frekvens varierar beroende på patientens fall. Till exempel kan personen gå på en psykologisk rådgivningssession en gång i veckan, eller ta en timmes fysioterapi varje dag för att arbeta med att återhämta sig från en olycka. Antalet sessioner kan också variera i takt med att patientens situation förändras, där individ och vårdgivare regelbundet diskuterar patientens behov och effektiviteten av den aktuella terapeutiska behandlingen.
I många fall erbjuds terapi på en särskild anläggning som har nödvändig utrustning för öppenvård. Sjukgymnastik, till exempel, kan kräva användning av ett gym. I vissa fall erbjuds det dock till patienter i hemmet av vårdgivare som kan resa. Hembesök kan vara både bekvämare för patienten och bekvämare.
Vanligtvis är poliklinisk terapi billigare än slutenvård, eftersom det inte innebär sjukhusvistelse, även om vård i hemmet tenderar att vara dyrare. Det kräver mer ansträngning från patientens sida, med personen som organiserar transport till terapisessioner och förbinder sig att delta i sessioner på en regelbunden basis. Stöd från vänner och familjemedlemmar är ofta en viktig del av ett framgångsrikt terapiprogram, vilket kan vara ansträngande i situationer där patienter behöver långvarig behandling.