”Designeretikett” är en term som oftast används för att beskriva lyxvaror som bär märkesnamnet för en ikonisk designer. Dessa lyxvaror inkluderar vanligtvis föremål som: kläder, skor och handväskor. Andra designerartiklar kan vara dofter, kosmetika och heminredning. Medan vissa designeretiketter placerar logotypen eller namnet på designern framträdande på sina produkter, visar andra deras varumärke mer diskret, till exempel på inneretiketten eller endast på förpackningen.
Medan märkes- och designermärkta produkter en gång ansågs vara en lyx som endast erbjuds av de rika, har den breda tillgången på krediter och ökad tillverkning och import av imiterade märkesvaror gjort designermärken tillgängliga för massorna. Under de senaste decennierna har vissa dyra designeretiketter till och med blivit förknippade specifikt med låginkomsttagare som vill gestalta en bild av rikedom. Även om det är olagligt att tillverka och sälja imiterade varor eller ”knock-offs” är dessa varor fortfarande allmänt tillgängliga och säljs online, från gatuförsäljare och till och med på vissa butiker. Vissa knock-offs imiterar designetikettsprodukten så sakkunnigt att skillnaden inte är uppenbar för de flesta, medan andra imiterar varumärkets design eller logotyp men har en liten variation i stavningen.
I en pressad ekonomi är märkesindustrin en av de första som drabbas av en ekonomisk törn av minskande försäljning. Till skillnad från lågkonjunktursäkra industrier som tillhandahåller grundläggande förnödenheter och tjänster, tillhandahåller varumärken och designeretiketter mestadels lyxprodukter. Inte ens designerprodukter som anses vara hushållsartiklar, såsom handdukar och lakan, kan vanligtvis inte upprätthålla samma försäljningsnivå i en ekonomisk nedgång. Konsumenter är istället mer benägna att köpa samma produkter som erbjuds av namnlösa eller generiska varumärken, som är mycket lägre prissatta.
En av de största kontroverserna angående designeretiketter är att vissa märken tillverkar sina varor i sweatshops, vilket ger arbetare under minimilöner och undermåliga arbetsvillkor. Sweatshop-tillverkning av märkesvaror kan förekomma både i utvecklingsländer och utvecklade länder. I Italien, till exempel, rekryteras ett stort antal kinesiska invandrare regelbundet för att tillverka designermärkta varor som bär beskrivningen ”Made in Italy”. Vissa högprofilerade modehus lägger då och då ut sin handsömnad av handväskor och plagg som sedan kan läggas ut på entreprenad till en fabrik som utnyttjar sina arbetare.