Organum är en musikstil baserad på plainchant. Medan en röst sjunger den primära sångmelodin, sjunger åtminstone en annan röst med för att förstärka harmonin. Denna stil är viktig för musiker, särskilt musikteoretiker, eftersom den tjänade som grunden för utvecklingen av sann kontrapunkt.
Tidig organum fanns före 1000 e.Kr. Verk i denna tidiga stil utvecklades huvudsakligen från den katolska kyrkans gregorianska sånger. Den var i första hand parallell i strukturen, vilket innebär att sånglinjerna rörde sig i samma riktning. Den tillagda icke-sångsrösten, vox organalis, transponerades vanligtvis med ett konsonantintervall med sångraden, vox principalis.
De flesta tidiga organum använde oktaver, kvarts och kvint till följd av kravet på konsonantharmonier. Vox organalis-raderna skrevs vanligtvis inte ner utan framfördes istället av utbildade sångare som förstod hur man konstruerade de enkla harmonierna ”på gehör”. Verken var alltså inte avsedda som sann polyfoni, eller flerstämmig musik, utan bara som förstärkta enstaka melodiska koncept. Denna förstärkning sågs som mer härlig eller komplex än en rad ensam, men musiker använde ofta organum för att lyfta fram exceptionella delar av liturgin.
Under medeltiden började kompositörer tänja på tidigare accepterade musikaliska gränser för att utveckla mer komplexa ”fria” orgel. En stor utveckling som inträffade inte långt efter det första årtusendet var experiment med sned och motsatt rörelse. I sned rörelse rörde sig vox organalis bort från vox principalis-linjen. I motsatt rörelse flyttade båda linjerna isär från varandra. Med denna utveckling kom möjligheten till verklig melodisk självständighet i varje musikalisk linje, vilket satte scenen för en modernare kontrapunkt.
Organum nådde sin topp runt 12-talet med utvecklingen av ”florid” eller ”melismatisk” organum. I denna stil, vox organalis att ha upp till sex toner för varje enskild ton av vox principalis. Resultatet av denna typ av harmonisering av sången var att värdena för tonerna i sångmelodin, även om de fortfarande rörde sig naturligt, utökades och blev mer som en drönare, med den utarbetade sången i vox principalis som byggde upp till den harmoniska ändringar. För att skilja mellan denna nyare metod och äldre stilar kallades not-mot-not-stilarna för diskant, medan den nya stilen kallades för ”organum purum”, ”organum duplum” eller helt enkelt ”organum”.
Två stora skolor för organumkomposition under den blomstrande perioden var Saint-Martial of Limoges-skolan och Notre Dame-skolan i Paris. Det var genom dessa skolor som organumskrivningen blev allt mer förfinad och formaliserad. När det gäller tonsättare från dessa skolor, var förmodligen de mest betydande individerna Léonin eller Leoninus och hans efterträdare Pérotin eller Perotinus. När Pérotin skrev sång var det inte ovanligt att ett organum inkluderade minst tre eller fyra distinkta delar. Med förmågan att använda vilken typ av musikalisk rörelse som helst, skriva ner både melodiska och harmoniska koncept och ha en rad tilldelad varje sångtyp för ökad omfång och komplexitet, hade kompositörer som följde alla verktyg de behövde för att skriva kontrapunktala sång och annan musik.