Humanistisk psykologisk teori utvecklades på 1950-talet, delvis som ett svar på det överflöd av militära konflikter som präglade första hälften av 20-talet. Dess två främsta förespråkare, Carl Rogers och Abraham Maslow, publicerade de första forskningsartiklarna om detta tillvägagångssätt under 1950- och 1960-talen. Kärnan i tillvägagångssättet är att människor till sin natur är goda, och att en tro på och respekt för mänskligheten är viktig för mental hälsa.
Intill denna kärntro finns flera andra viktiga grundsatser i detta perspektiv. Den första är att nuet är viktigare och viktigare än vare sig det förflutna eller framtiden. Därför är det mer användbart att utforska vad man kan göra här och nu, snarare än att fatta beslut baserat på vad som kan hända i framtiden eller att ständigt uppehålla sig vid tidigare erfarenheter.
För det andra är tanken att varje individ måste ta personligt ansvar för sina handlingar eller brist på handlingar. I det humanistiska förhållningssättet är denna känsla av personligt ansvar avgörande för en god psykisk hälsa. Den tredje övertygelsen är idén att alla till sin natur är värda grundläggande mänsklig respekt och värdighet, oavsett faktorer som ras, etnicitet, utseende, rikedom eller handlingar.
Målet med den humanistiska psykologiska ansatsen är att genom att följa dessa grundläggande idéer kan man uppnå lycka genom personlig tillväxt. Både självförståelse och självförbättring är nödvändiga för lycka. Dessutom främjar förståelsen att varje individ har både personligt och socialt ansvar inte bara personlig tillväxt, utan också gemenskap och socialt engagemang.
Abraham Maslow, en tidig förespråkare av teorin, trodde att dessa idéer stod i direkt motsats till Freuds teori om psykoanalys. En av de mest centrala övertygelserna i Freuds teorier är att mänskliga drifter och önskningar är undermedvetna och dolda, medan för Maslow är människor medvetet medvetna om de motiv som driver deras beteende. I huvudsak, trodde Maslow, accepterar psykoanalysen att de flesta aspekter av livet ligger utanför individuell kontroll, medan det humanistiska förhållningssättet var baserat på fri vilja.
Det humanistiska förhållningssättet har några starka sidor som gör det till en särskilt användbar teori i den moderna världen. Detta tillvägagångssätt understryker tanken att alla kan bidra till att förbättra sin egen mentala och fysiska hälsa, på vilket sätt som är mest användbart för dem. Dessutom tar dessa teorier hänsyn till miljöfaktorer för att forma personliga upplevelser. Konceptet att alla människor har samma rätt till respekt och värdighet är också användbart, eftersom det uppmuntrar ras och etnisk tolerans, samt stärker individens tro på sitt eget självvärde.
Kritiker påpekar att det humanistiska perspektivet har få standardiserade behandlingssätt. Denna effekt är till stor del resultatet av vikten som fri vilja spelar, vilket gör det extremt komplicerat att utforma standardiserade behandlingar. Ett annat problem är att humanistisk teori inte är en lämplig behandling för personer med organiska psykiska sjukdomar, som schizofreni eller bipolär sjukdom, vilket gör att den inte kan betraktas som en allomfattande tankeskola.
Trots denna kritik har element av humanistisk psykologi införlivats i många terapistilar. Tillvägagångssättet, med sin betoning på personligt ansvar, socialt ansvar och social tolerans, gör det till en användbar grund för positiv personlig och social förändring. Därför, även om denna psykologiska teori kan vara otillräcklig i vissa avseenden, ger den några enkla och praktiska verktyg för självrannsakan.