En fiberoptisk länk är en enhet som skickar data mellan två punkter genom att skicka ljus genom en optisk fiber, som leder ljuset till den andra änden av länken. Varje fiberoptisk länk innehåller själva optiska fibern, en sändare och en mottagare. Vissa länkar har även förstärkare på fibern mellan sändaren och mottagaren för att upprätthålla strömmen över längre länkar. Fiberoptiska länkar är oerhört viktiga i modern kommunikationsteknik och används för applikationer som telefoner, internetanslutningar och kabel-tv.
Optiska fibrer kan användas för kommunikation eftersom de är relativt flexibla material som kan användas som vågledare, som styr riktningen för elektromagnetiska vågor när de färdas genom fibern. Fibern har två delar, en yttre beklädnad och en inre kärna. Kärnan är designad för att ha ett högre brytningsindex än beklädnaden, vilket innebär att ljuset i kärnan färdas långsammare. När ljus träffar en gräns mellan mediet det passerar genom och ett annat medium med ett lägre brytningsindex, kommer det ljuset att reflekteras helt från gränsen om det träffar i en tillräckligt hög vinkel i ett fenomen som kallas total intern reflektion. Genom att helt omge kärnan med material med ett lägre brytningsindex kan ljuset begränsas till kärnan när det färdas längs fiberns längd, vilket minimerar dämpningen av signalen.
Optiska fibrer är vanligtvis sammansatta av kiseldioxid (kiseldioxid eller SiO2) glas. Andra sorters glas används också ibland, som fluor- och fosfatglas, och vissa fibrer är gjorda av kristallina ämnen som korund. Kärnan och beklädnaden är var och en dopad med små mängder av andra ämnen för att höja eller sänka deras brytningsindex så att ljus som färdas genom fibern kommer att hållas kvar i kärnan.
Sändaren i en fiberoptisk länk är vanligtvis en lysdiod eller laserdiod, som båda producerar ljus genom att driva elektricitet genom en halvledare. Detta ljus släpps sedan ut i fibern i en vinkel som kommer att orsaka total inre reflektion i kärnan. Information kodas i ljuset genom variationer i dess intensitet, fas eller polarisation. I andra änden av den fiberoptiska länken finns en fotodetektor, en anordning som känner av ljus och som fungerar som en mottagare. Den vanligaste typen av fotodetektor för detta ändamål är en fotodiod, som använder en halvledare för att omvandla inkommande ljus till elektriska signaler.
Fiberoptiska länkar är en viktig del av modern kommunikation och används ofta på grund av deras låga vikt, låga signalförlust och immunitet mot elektromagnetiska störningar som kan störa elkablar. Deras kapacitet är enorm och en enda fiberoptisk länk kan ha hundratusentals kanaler för telefonanslutningar. De är dyrare att tillverka och underhålla än elektriska anslutningar och används därför främst för att överföra signaler för ett stort antal långdistanstelefon- och internetanslutningar, med elektrisk överföring som används för de flesta kortare länkar. Detta börjar dock förändras inom vissa områden, med den ökande efterfrågan på internetbandbredd, vilket leder till skapandet av internettjänster med hög bandbredd baserade på fiberoptiska anslutningar som går hela vägen till användarens hem eller kontor.