Lombardräntor är de räntor som tas ut av banker för krediter som vanligtvis tillhandahålls av en central regering. I den mest grundläggande meningen är Lombard-räntor satta för återbetalning av lån som erbjuds av en centralbank till mindre låneinstitut. Dessa banker får tillfört kapital som de i sin tur lånar ut till andra låntagare, vilket öppnar upp för krediter på marknaden. För att utnyttja kravet på återbetalning tar centralbanken ut en ränta från banken som förs över till låntagaren, vilket skapar inkomster för banken. Säkerhet kommer i form av finansiella värdepapper och livförsäkringar utgivna av banken själv.
Lombardräntor sätts i allmänhet av centralregeringen eller banken något över standardräntan. Till exempel, om penningräntan är satt till fem procent, är Lombards kreditränta satt till sex procent. Centralbanken debiterar den mindre banken sex procents ränta på lånet, medan den mindre banken vänder och debiterar sin låntagare tio procent. Detta innebär att banken gör en vinst, säkrar sig mot förluster på värdepapper och utnyttjar dessa värdepapper för lånet. Den betalar tillbaka lånet med den låga räntan eller tvingas leverera värdepapper till centralbanken.
De två länder som är mest erkända för att arbeta med Lombards kreditsystem är Tyskland och USA. I Tyskland ger centralbanken lån till många finansinstitut för att bevara ekonomin genom att göra krediter tillgängliga för företag. Inom USA upprätthålls detta av Federal Reserve System, en grupp privata banker som arbetar för regeringen. Båda systemen lånar ut till institut till lägre räntor än vad andra banker kommer att låna ut till varandra.
Under perioder av finansiell instabilitet används metoden för Lombard-räntor i kombination med de diskonteringsräntor som fastställts av centralregeringen eller banken. Om diskonteringsräntan sätts till fyra procent, så sätts Lombardräntan strax under denna siffra. Detta främjar upplåning från staten snarare än andra banker. Tyvärr, när diskonteringsräntan sätts nära noll, vilket är fallet i extrema lågkonjunkturer, blir Lombard-räntan nästan en omtvistad punkt. Upplåning upprätthåller nästan samma kostnad från antingen centralbanken eller privata banker.
Kritiker av systemet pekar på tillförlitligheten hos den federala regeringen eller centralbanken som ett hot mot privata företags suveränitet. När regeringar ingriper inom finanssektorn i ett land upphör det att vara oengagerat i ekonomin. Balansen mellan centralbanken som en ”lender of last resort” och att vara en primär långivare i finanssektorn är en känslig balans mellan det fria marknadssystemet och ekonomisk kontroll från en central myndighet.