Platssanering är processen att ta bort föroreningar och föroreningar från en tomt. Dessa föroreningar kan innefatta många olika typer av farligt avfall som kan vara skadligt för människors hälsa eller miljön. Denna sanering kan syfta till att städa upp marken, vattendragen, grundvattnet eller luften inom ett visst område.
Det finns ett antal material som kan göra att en plats kräver sanering, inklusive biprodukter från tillverknings- och industriavfall eller höga nivåer av kemisk koncentration från valfritt antal källor. Sanering på plats är vanligtvis inriktad på en av fyra grundläggande typer av föroreningar, inklusive giftiga, brandfarliga, explosiva eller sjukdomsframkallande ämnen. För att avgöra om en plats kräver sanering, testas jord- och vattenprover för att bestämma nivån av förorening.
Sanering av platsen utförs ofta på mark som har bedömts vara obeboelig av lokala myndigheter eller vetenskapliga grupper. Denna typ av mark är känd som ett brunfält och sanering utförs så att marken kan utvecklas och användas på ett säkert sätt. Vissa saneringsprojekt utförs eftersom platsen utgör en fara för människor i närliggande områden. Platser som är förorenade av kärnkrafts- eller kemiskt avfall kan producera giftiga ångor som kan färdas i flera kilometer, eller till och med läcka ut i grundvattnet och förorena lokala vattenförsörjningar. Att städa upp platsen kanske inte gör det säkert att bo på, men det kan bidra till att minimera faran för närboende.
I USA övervakas sanering av platsen av Environmental Protection Agency (EPA), medan större delen av Europa förlitar sig på ett system som kallas ”holländska standarder”. EPA hanterar ett program som kallas ”Superfund” för att betala för saneringsprojekt. Medel för detta program kommer från böter som tas ut mot företag som befunnits skyldiga till föroreningsverksamhet. Många amerikanska städer erbjuder också skatte- och zonindelningsincitament för utvecklare som är villiga att ta på sig saneringsprojekt.
Det finns två typer av tekniker som används för att sanera en förorenad plats. Ex-situ-tekniker innebär att farliga ämnen avlägsnas från området, medan in-situ-tekniker använder kemikalier och andra medel för att behandla jord och vatten utan att ta bort det. En vanlig ex-situ-metod är känd som ”pump-and-dump”, där jord och vatten tas bort och skickas till deponier. Den vanligaste in-situ-tekniken är ”pump-and-treat”, där smutsig jord eller vatten tas upp till ytan och behandlas med kemikalier för att motverka farliga ämnen. Användningen av bakterier för att ta bort föroreningar, en process som kallas biosanering, växer också i popularitet.