En instrumentinflygning är en typ av landning som en pilot använder när det är liten eller ingen sikt. I dåligt väder eller fall av black-out kommer en pilot att vara beroende av informationen från flygplanets mätare och kommer att göra en instrumentinflygning till flygfältet. Om man bara går efter avläsningarna på farkostens mätare, måste piloten glömma varje instinkt han har att visuellt verifiera instrumentets avläsningar och istället lita på att informationen som ges är korrekt och sann. Piloter är utbildade och certifierade i förmågan att göra en instrumentinflygning, och betyget för att tillåta denna typ av flygning kallas Instrument Flight Rating, eller IFR-certifiering.
Det första betyget som en typisk pilot kommer att få kallas Visual Flight Rating, eller VFR. Detta tillåter en pilot att flyga endast när fältet lätt kan ses från himlen. På grund av vädrets förmåga att förändras mycket plötsligt, är de flesta piloter utbildade minimalt i instrumentinflygningstaktik. Dessa färdigheter är fokuserade på glidbana, markhastighet och nedstigningshastighet. Dessa delar av information, såväl som den konstgjorda horisontmätaren, kommer att tillåta piloten att göra en instrumentinflygning. Vindriktning och hastighet är också kritiska faktorer som piloten behöver känna till när han gör en instrumentinflygning till ett flygfält.
En annan version av instrumentmetoden kommer från kontrolltornet. Detta kallas vanligtvis för att ”tala ner en pilot.” I denna situation kommer kontrolltornsoperatören att använda avläsningarna från hans radarsystem och vidarebefordra informationen till piloten så att korrekta justeringar kan göras på flygplanet. Tornoperatören kommer att placera flygplanet på rätt glidbana till flygfältet genom att instruera piloten att ge eller ta bort gasen, samt att dra upp flygplanets nos eller släppa ner det. När piloten väl är uppradad på rätt start- och landningsbana kan tornet ge piloten instruktioner fram till punkten för att minska gasen, tappa nosen och ansätta bromsarna.
Denna handling romantiseras ofta i filmer med en svettande markperson som ropar instruktioner och ger uppmuntrande ord. I en verklig instrumentansats uttalas kommandona tydligt och bekräftas av piloten på ett lugnt och tydligt sätt enligt kommunikationsprotokoll. Det finns ingen tid för att påminna om och ta in nära och kära till kontrolltornet på ett verkligt instrument. Pilotens tro på instrumentavläsningarna och hans träning samt till personalens professionalism gör att piloten kan förbli lugn.