Ironi i poesi är en litterär teknik som använder disharmoni, inkongruens eller en naiv talare för att säga något annat än en dikts bokstavliga betydelse. Det finns tre grundläggande typer av ironi som används i poesi: verbal ironi, situationell ironi och dramatisk ironi. Poeter kommer att använda ironi av en mängd olika skäl, inklusive satir eller för att göra en politisk poäng. Ironi kan vara svårt att upptäcka i poesi, men det är ett retoriskt grepp som poesistudenter alltid bör vara på jakt efter.
En vanlig form av ironi i poesi är verbal ironi, där en poet manipulerar tonen för att säga motsatsen till vad dikten faktiskt säger. Denna typ av ironi, som liknar sarkasm, är särskilt vanlig inom satir. Ett bra exempel på verbal ironi är ”The Rape of the Lock” av Alexander Pope. Dikten använder tonen och konventionerna i episk poesi för att beskriva det vardagliga scenariot med en kvinnas hår som klipps av. Genom att använda en högmodig ton för att beskriva en vardaglig händelse, gör Pope narr av anspråken i den episka dikten, och visar också den ytliga skönhetens fåfänga.
En annan användning av ironi i poesi är situationsironi. Situationsironi uppstår när en poet använder en miljö eller metafor som inte stämmer överens med diktens innehåll, vilket får läsaren att se något nytt om föremålet till hands. Ett berömt exempel på denna typ av ironi i poesi förekommer i TS Eliots ”The Love Song of J. Alfred Prufrock”, som jämför kvällen med ”en patient eteriserad på ett bord”. Genom att ta en konventionellt vacker naturlig bild och jämföra den med en smärtsam medicinsk procedur av modernitet, använder Eliot situationsironi för att skildra förlusten av naturlig skönhet i en korrumperad värld.
En dikt kan också innehålla dramatisk ironi, en typ av ironi i poesi där en naiv talare säger något som bär mening bortom hans eller hennes egen kunskap. Denna retoriska anordning är vanligast i poesi som använder en opålitlig talare som diktens röst. Ett känt exempel på denna typ av ironi i poesi är Robert Brownings ”My Last Duchess”. Dikten berättas av en hertig som beskriver porträttet av sin före detta hustru som dog av förment naturliga orsaker. Genom hela dikten låter hertigen omedvetet att han lät döda henne på grund av sin okontrollerbara svartsjuka, vilket gör att läsaren kan se något om hertigen som han helst vill hålla dold.