Tonens funktion i poesi är till stor del avsedd att sätta stämningen eller känslan av en dikt för läsaren. Tone låter vanligtvis en poet styra hur en dikt ska läsas, eller den attityd som talaren i dikten har till ämnet för dikten. Två dikter skulle båda kunna skrivas om en blomma, till exempel, men med två väldigt olika toner som används för att göra den ena till en mycket positiv dikt och den andra till ett mycket mer deprimerande verk. Det sätt på vilket en poet styr tonen är vanligtvis genom ordval och bildspråk.
Ton i poesi, precis som andra litteraturverk, syftar på den övergripande attityd som tycks komma till uttryck inom verket och den stämning som detta skapar. Det är dock viktigt att notera att ton och stämning inte är synonymt, utan att tonen vanligtvis används som ett sätt att sätta stämningen i ett verk. Ton kan etableras och utvecklas på en rad olika sätt, beroende på hur dikten är skriven och hur väletablerad talaren är inom diktens struktur.
Verk av Edgar Allen Poe, till exempel, är kända som exempel på utmärkta uppvisningar av en dyster eller läskig ton i poesi. Poe skapar ofta denna ton genom att etablera en talare i dikten, ofta med en förstapersons synvinkel och använda talarens ordval och röst. Användning av ord som ”rädsla”, ”rädsla”, ”panik”, avsky och ”skräck” kan alla användas för att snabbt och otvetydigt etablera en känsla av paranoia eller skräck i ett verk. Genom att manipulera tonen i poesi kan poeter som Poe skapa en viss stämning för en dikt och uttrycka den stämningen utan att faktiskt säga åt läsaren att känna så.
Två dikter kan till exempel båda skrivas om en blomma, men tonen i varje dikt kan vara väldigt olika och skapa olika stämningar för varje dikt. Den första dikten kan beskriva blomman som ”hög och strålande, med karmosinröda kronblad som skimrade med det tröga sken av tidig morgondagg.” detta använder en romantisk ton för att skapa en positiv stämning. En liknande blomma i en annan dikt skulle dock kunna beskrivas som ”som vrider sig upp från marken som den knotiga kloen på något begravt aprovdjur, dess röda kronblad glittrar som golvet på ett slakteri.” detta använder en olycksbådande ton för att skapa en mycket negativ stämning. Båda dessa uttalanden beskriver en röd blomma, men genom att manipulera tonen i varje exempel blir stämningen som skapas av beskrivningen en helt annan.