Med internet som blir mer och mer sammanflätat med alla aspekter av mänskligt liv, har många regeringar och individer kommit att se universell bredbandsanslutning som en nödvändighet. Många områden i både utvecklade länder och utvecklingsländer saknar dock överkomlig tillgång till internet via bredband. En stor svårighet med att diskutera bredbandstillgänglighet är avsaknaden av en universell definition av ”bredband”. Dessutom påverkas bredbandstillgängligheten av ett antal faktorer, inklusive befolkningstäthet, geografi, kommunikationsinfrastruktur, marknadsförhållanden och statliga regleringar.
Det finns ingen allmänt överenskommen definition av vad som är en bredbandsanslutning. Hastigheter så låga som 768 kilobit per sekund (kbps) annonseras som ”höghastighet”, men US Federal Communications Commission, till exempel, anser att minimihastigheten för bredband är 2 megabit per sekund (mbps). I andra länder varierar hastigheterna mycket, och vad som anses vara en bredbandsanslutning till Internet i ett land kan vara för långsamt för i ett annat.
Befolkningstätheten är en viktig faktor som bidrar till bredbandstillgången. I stadsmiljöer kan kostnaden för att installera ny utrustning tjänas in snabbt på grund av det större antalet potentiella kunder. Vissa bredbandstekniker är också bättre lämpade för urbana miljöer än på landsbygden. De snabbaste DSL-tjänsterna (Digital Subscriber Line) är till exempel ofta bara tillgängliga för kunder inom 10,000 3,048 fot (XNUMX XNUMX meter) eller mindre från telefonbolagets centralkontor.
Tyvärr kan teknik som kan ge höghastighetsinternettjänster till landsbygdsområden också hämmas av geografi. Satellittjänst kräver fri sikt mot himlen, vilket kan vara ett problem för användare i dalar eller människor som bor nära stora träd eller andra hinder. Trådlös teknik är också begränsad, med Worldwide Interoperability for Microwave Access (WiMAX) som kräver en tydlig siktlinje för de bästa anslutningarna och WiFi; detta är begränsat till bara några hundra fot (cirka 150 meter) i de flesta situationer.
Tillgången till bredband har också i viss mån bestämts av befintlig telekommunikationsinfrastruktur. Nyare fiberoptiska kablar för internettjänster installeras ofta intill äldre kommunikationsinfrastruktur. Teleföretagen har redan säkrat företrädesrätt för denna äldre infrastruktur, vilket gör det lättare att installera nya kablar. För vissa tekniker kan äldre infrastruktur vara inkompatibel med bredband eller för kostsam att uppgradera.
Regeringens politik kan ha en enorm inverkan på bredbandstillgången. Japan erbjuder till exempel skattelättnader för företag som tillhandahåller fiberoptiska tjänster med mycket hög hastighet. Finland har förklarat att tillgång till bredband är en laglig rättighet och lovar att tillhandahålla 100-megabit-anslutningar till alla sina medborgare senast 2015. USA har också vidtagit åtgärder för att tillhandahålla bredbandstjänster till uppskattningsvis sju miljoner amerikaner som saknade det. 2010. Den amerikanska återhämtnings- och återinvesteringslagen från 2009 inkluderade 7.2 miljarder US-dollar (USD) i anslag för att öka tillgängligheten till bredband på landsbygden.