Finanspolitik är en allmän term som används inom makroekonomi för att beskriva offentliga utgifter och skatter som används medvetet för att utöva inflytande på ekonomin. Effektiviteten av finanspolitiken beror på en lång rad faktorer, av vilka många inte kan förutsägas eller förstås på förhand. Beteendeförändringar orsakade av förändringar i offentliga utgifter och beskattning är bland de viktigaste bestämningsfaktorerna, eftersom ett försök att öka konsumenternas efterfrågan genom till exempel statliga utgifter eller minskad beskattning skulle göras i stort sett ineffektivt om människor helt enkelt sparade sina pengar istället för att spendera dem. Andra faktorer som påverkar hur effektiv finanspolitiken är är bland annat tidsförskjutningen mellan genomförandet av en ny politik och realiseringen av effekterna av den politiken, effekterna av policyförändringar på räntor och andra ekonomiska problem samt den faktiska kvaliteten på policyförändringen.
Effektiviteten av finanspolitiken är till stor del beroende av balansen mellan beskattning och utgifter. Regeringar beskattar sina medborgare för att finansiera statliga projekt och för att omfördela välstånd för att bäst passa alla drabbade individers behov. Sänkta skatter för vissa grupper ger människor mer pengar att spendera, vilket i vissa fall kan förbättra ett lands ekonomi genom att öka konsumenternas efterfrågan. Statliga utgifter kan kombineras med sänkt beskattning för att stimulera ekonomin. Det används ofta för att ge jobb och pengar, med förväntningen att människor då kommer att spendera mer pengar och därigenom hjälpa ekonomin.
Regeringar kombinerar ofta minskad beskattning med ökade utgifter för att stimulera ekonomin och öka konsumenternas efterfrågan. Den långsiktiga effektiviteten av detta beror till stor del på beteendet hos människor som svar på att ha mer tillgängliga pengar. Regeringen måste vanligtvis spendera mer pengar än den tjänar för att genomföra en sådan politik, så om politiken misslyckas och ekonomin inte växer sig starkare kan den ha svårt att få tillbaka de förlorade medlen. Om en sådan politik är effektiv kan dock regeringen lägga en högre skatt på den stärkta ekonomin och därigenom få tillbaka de medel som behövs för stimulanspolitiken.
Det råder vissa tvivel om effektiviteten av finanspolitiken som ett sätt att undkomma en ekonomisk recession eller depression. Ökade utgifter och minskad beskattning tenderar att tvinga regeringen att låna antingen från sitt folk eller från utländska källor. Detta leder till ett fenomen som kallas ”crowding out”, där den upplåning som krävs för ökade utgifter och minskad beskattning leder till ökade räntor som drastiskt minskar politikens effektivitet.