De två huvudsakliga tillämpningarna för irisigenkänning är identifiering och åtkomstkontroll, även om dessa inte utesluter varandra och det ena används ofta för det andra. Identifiering innebär användning av en första bild som tagits av en irisskanner, som sparas i en databas och sedan kan användas för att identifiera personen igen senare. Denna typ av teknik används redan för att snabbare identifiera passagerare och personal för flygplan och vid gränsövergångar, samt för att identifiera barn. Användning av irisigenkänning i åtkomstkontroll involverar vanligtvis användningen av biometriska skannrar som kräver en irisskanning för att tillåta åtkomst till ett datorsystem eller för att öppna en dörr.
Irisigenkänning är en process genom vilken en kamera tar ett fotografi av en persons iris, vilket är strukturen som omger ögats pupill. Denna bild används sedan för att generera en matematisk identifierare som är unik för den personen och hans eller hennes iris. Sådana metoder är mindre påträngande än retinala skannrar som kan lysa infrarött ljus i en persons öga, och är mer unika än fingeravtrycksidentifierare.
En av de vanligaste tillämpningarna av irisigenkänning är identifiering för ett antal olika ändamål. När någon har skannat sin iris initialt, genereras en identifierare för den personen som är unik för honom eller henne. Denna identifierare är baserad på irisstrukturen, som inte förändras på grund av åldrande och är unik även mellan enäggstvillingar och trillingar.
Irisigenkänning för identifiering kan sedan användas för att snabbt och säkert identifiera individer. Besättning och personal som arbetar på flygplatser eller på flygbolag kan använda denna typ av identifiering för att snabbare och enklare fastställa identitet vid säkerhetskontroller. Irisigenkänning har också använts vid livliga gränser i Europa och andra områden, för att göra det lättare för människor som ofta korsar internationella gränser. Identifiering genom denna typ av erkännande kan också användas för att spåra fångar på brottsbekämpande och militärbaser, samt för barn som sedan lättare kan letas efter ifall de försvinner.
Åtkomstkontroll är den andra stora tillämpningen av irisigenkänning som har använts hittills, och den förlitar sig vanligtvis först på identifiering. En dörröppning, till exempel, kan låsas och kan endast låsas upp genom korrekt igenkänning av godkända individer, vanligtvis genom biometriska skannrar som kan användas för att känna igen iris hos dessa individer. Datorsystem kan regleras på liknande sätt genom att kräva att en skanner känner igen iris hos en auktoriserad användare innan de tillåter dekryptering och åtkomst till ett system. Dessa typer av säkerhetssystem för irisigenkänning blir allt billigare och kommer sannolikt att utvecklas och distribueras ytterligare i takt med att tekniken blir mer tillgänglig.