New Historicism är en form av litteraturkritik som fokuserar både på att förstå ett litterärt verk genom dess historiska sammanhang och på att förstå historiska händelser genom litterär analys. Denna kritikskola uppstod på 1980-talet och fick bred acceptans under 1990-talet. Stora förespråkare inkluderar Stephen Greenblatt och Alan Liu, även om inte alla kritiker som betraktas som New Historicists håller med etiketten.
Denna form uppstod som ett svar på skolor för litteraturkritik som ”New Critics” på 1970-talet, som fokuserade sitt kritiska förhållningssätt helt och hållet på texten i ett litterärt verk, utan att ta hänsyn till dess historiska sammanhang. För dessa kritiker måste ett litterärt verk förstås enbart på sina egna meriter, existerande väsentligen oberoende av sin avsedda publik och till och med från dess författares intentioner. Mot denna åsikt hävdade New Historicists att verk måste förstås inom det kulturella och sociala sammanhanget för deras produktion. I detta avseende skiljde sig skolan inte från tidigare epoker av litteraturkritik, utan återgick till en tidigare metod för litteraturanalys.
New Historicism skiljde sig från tidigare förhållningssätt till litteraturkritik på flera viktiga sätt. Nykritiker betraktar litterära verk som produkter av deras sociala och kulturella omständigheter, men de betraktar också historia och kultur som en produkt av litteratur och konst, och undersöker hur dessa tekniker formar identitet historiskt. Denna skola anser också att historikern eller litteraturkritikern är en produkt av specifika historiska omständigheter. All kritik är därför en produkt av sin egen tid och speglar en samtida förståelse av historia och litteratur, snarare än en absolut mening.
Förhållningssätt till litteratur i denna skola tenderar därför att fokusera på förhållandet mellan en text och dess kontext. Till exempel tenderar studier av William Shakespeare att fokusera mindre på rollen som Shakespeares individuella kreativitet och mer på den övergripande strukturen av teatern och samhället i det elisabethanska England. Tillvägagångssättet erkänner att Shakespeares verk innehåller flera betydelser, som var och en påverkas av och i sin tur påverkar den sociala miljön där pjäserna sattes upp.
Nyckeltexter för New Historicist inkluderar Stephen Greenblatts bok från 1980, Renaissance Self-Fashioning, serien av essäer om Shakespeare av Louis Adrian Montrose och The New Historicism, en samling essäer redigerad av H. Aram Veeser och släpptes 1989. Tidskriften Representations publicerar också arbeta utifrån detta perspektiv. Denna tankeskola har blivit allmänt accepterad i den akademiska världen.