Suturer är rader av stygn som håller ihop två sidor av ett kirurgiskt snitt eller sår som är för stort för att lagas på egen hand. Suturmaterial är de ämnen som utgör dessa stygn. Det finns många olika typer av suturmaterial, inklusive både naturliga och syntetiska material, de som kan eller inte kan absorberas av kroppen, och de som är flätade eller består av en enda sträng.
Suturmaterial är uppdelade i två huvudkategorier: absorberbara och icke-absorberbara. Absorberbara suturer löses naturligt och smälts av kroppens celler och vätskor i området där suturerna är inbäddade under läkningsprocessen. Dessa typer av suturer används vanligtvis internt, eftersom det vanligtvis inte är möjligt att ta tillbaka patienten för en andra operation för att ta bort suturer. Icke-absorberbara suturer kan inte smältas av kroppen och måste tas bort av en läkare. De används vanligtvis för att reparera yttre skärsår och snitt.
Absorberbara suturmaterial är gjorda av ämnen som lätt kan bryta ner i kroppens vävnad efter en viss tid, vanligtvis tio dagar till åtta veckor. De tillverkades ursprungligen av tarmar av får. Senare modifierades de och gjordes av speciellt tillagat nötkött tillsammans med fårens tarmar. Vissa anläggningar använder fortfarande dessa ”catgut”-material, även om de har förbjudits i hela Europa och Japan, på grund av oro över bovin encefalopati. De flesta anläggningar har dock övergått till att använda syntetiska polymerfibermaterial, eftersom de är lättare att hantera, kostar mindre och orsakar färre reaktioner i kroppens vävnad.
Icke-absorberbara suturer kan tillverkas av många syntetiska och naturliga fibrer som inte kan metaboliseras av kroppen. Silke är det vanligaste av de icke-absorberbara suturmaterialen. Andra material inkluderar konstgjorda fibrer som polypropen, polyester eller nylon, som kan ha speciella beläggningar för att göra dem mer effektiva. Rostfria ståltrådar kan också användas, särskilt vid ortopedisk kirurgi.
Suturmaterial kategoriseras också efter om de är multifilament, eller flätade eller monofilament. Flätade material skapar en starkare, säkrare knut än monofilamentsuturer, men kan orsaka en allvarligare reaktion i den omgivande vävnaden. Monofilamentsuturer är lättare att passera genom vävnaden, men är kanske inte lika säkra.
Med alla de olika suturmaterial som finns tillgängliga beror det på att bestämma den bästa typen för varje sår eller kirurgiskt snitt en fråga om anläggningens policy, läkarens eller kirurgens expertis och i vissa fall personliga preferenser. Patienter bör varna medicinsk personal om eventuella allergier mot syntetiska eller naturliga fibrer och eventuella komplikationer de kan ha haft tidigare med suturmaterial. För att förhindra komplikationer bör patienterna följa alla anvisningar angående skötsel av suturerna.