I lag är direkta bevis det som bevisar eller motbevisar oskuld utan att det krävs slutsatser från domaren eller juryn. Det finns flera olika typer av direkta bevis, inklusive vittnesmål, ljud- eller videoinspelningar och dokumentation. Vissa former av bevis, såsom DNA-prover, kan endast i vissa fall betraktas som direkt bevis.
Ögonvittnesmål är en av de vanligaste typerna av direkta bevis. Om ett vittne ser eller hör en brottslig handling kan han relatera händelserna efter bästa förmåga. I allmänhet utgår domstolar från att ett vittne är en objektiv part som kan åberopas för att relatera händelserna när de inträffade, utan att kräva att domstolen drar en slutsats om vad som hände. Visuella vittnesmål från ett vittne, som att se den tilltalade skjuta ett offer, anses vanligtvis vara den mest tillförlitliga formen av direkt bevis. Om ett vittne bara hör ett skott kan han eller hon inte direkt vittna om vem som skjutit pistolen och kan därför ge indicier snarare än direkta bevis.
Även om vittnesuppgifter är en av de mest använda typerna av direkta bevis, är det inte alltid helt tillförlitligt. Vittnen kan ha fördomar som kan påverka deras vittnesbörd, eller kan ha svårt att komma ihåg det exakta händelseförloppet på grund av stress eller chock. Domare och juryer måste bestämma vittnets tillförlitlighet och objektivitet när de överväger hur direkta bevis från ett ögonvittne ska vägas.
Mer tillförlitliga former av direkt bevis inkluderar ljud- och videoinspelningar. Eftersom en bandspelare eller videokamera inte kan ha en partiskhet är objektiviteten i denna typ av bevis vanligtvis otvivelaktig. Övervakningsband, avlyssningsinspelningar och till och med mobiltelefoninspelningar kan alla fungera som en direkt form av objektiva bevis som fastställer vad som faktiskt hände under ett brott. I vissa fall kan dock inspelningar vara otillåtna som bevis om de erhållits olagligt; till exempel i Kalifornien är det ibland olagligt att göra en inspelning av en person utan hans eller hennes vetskap. För att säkerställa att inspelningar kan användas måste advokater och juridiska tjänstemän se till att följa alla tillämpliga lagar för bevisinsamling.
Dokumentation som används som direkt bevis kan innefatta e-post, brev eller dagboksanteckningar. Dessa anses i allmänhet bara vara direkta om de innehåller det faktiska brottet, till exempel ett e-postmeddelande som innehåller dödshot. Om en gärningsman erkänner sina brott genom skriftlig korrespondens, eller ett vittne skriftligen redogör för ett brott, kan det också anses vara en form av sakbevisning.
I faderskapsmål kan DNA-bevis fungera som en form av direkt, saklig bevisning. DNA anses allmänt vara en tillförlitlig metod för att fastställa faderskap, och drar således inte bara slutsatsen att ett barn är släkt med en far eller mor genom blod, utan fungerar som objektivt bevis för detta. I många brottmål anses DNA-bevis som fingeravtryck eller blodtändningar dock vara indicier. Även om det kan bevisa att en person var närvarande på en brottsplats, visar det inte objektivt huruvida personen i fråga har begått ett brott eller inte.