Diskurs är mer än tillfälliga samtal eller ett verbalt utbyte av idéer; den representerar ett utökat och formellt uttryck för tankar om ett visst ämne. De många moderna synsätten på diskursstudier är oftast baserade inom humaniora, särskilt inom lingvistik, kommunikationsvetenskap, litteratur och filosofi, samt i humanitetsbaserade vetenskapliga discipliner som antropologi, sociologi och neurovetenskap. Varje disciplin har sin egen definition och tolkning av diskurs inom sitt ämnes sammanhang. Många discipliner – såsom lingvistik – har flera, och ofta motstridiga, teorier. De mest effektiva tillvägagångssätten för diskursstudier är därför inom ramen för en specifik disciplin.
I 17-talets renässansens Europa sågs diskurs som en lärd diskussion – vare sig den är skriven eller talad – om ett viktigt ämne, särskilt ett som hade politiska, religiösa, litterära eller filosofiska implikationer. Tyngdpunkten i de olika synsätten på diskurs låg på aktuellt innehåll. I själva verket var termen ”diskurs” i grunden synonymt med ”avhandling” eller ”avhandling”. För att studera diskursen undersökte man de argument och idéer som presenterades i talet eller traktatet. Långt ifrån att vara ålderdomlig, är detta förhållningssätt till studiet av diskurs levande och väl i många discipliner, särskilt litteratur, filosofi och politiska studier.
Tidiga lingvister förklarade att diskurs helt enkelt var ett språk som var längre än en mening, men många moderna lingvister använder diskursanalys för att systematiskt studera diskursens former och funktioner. Inom dessa delar av språket är, enligt diskursanalytikern, identifierbara styrande regelbundenheter eller mönster lika distinkta som fingeravtryck. Tillvägagångssätt för diskursanalys kan inkludera en mängd olika språkliga beteenden, såsom meningsstruktur, ordval och uttalsmönster, eller sådana saker som talmöten och semantiska länkstrategier. Lingvistik har också utvecklats till en större och mer mångsidig disciplin; interaktionell sociolingvistik — som bland annat försöker förstå multikulturell kontextualisering — är bara en av de grenar som studerar förhållningssätt till diskurs.
Inom samhällsvetenskapens område anses diskurs vanligtvis vara en social praktik som kan särskiljas genom sin avsikt. Vidare är diskurs inte bara något talat eller skrivet, det förutsätter också både en talare och lyssnare som på sätt och vis är objekt. I denna mening har diskursen inte bara ett objekt, den är också riktad till eller mot ett annat objekt. Den form som diskursen tar kan vara nästan vad som helst talat eller skrivet, inklusive poesi och prosa. Diskurs kan inkludera ett politiskt tal, en dikt, en uppsats eller till och med en hyllning vid graven.
En av de rådande synsätten på diskursanalys, utvecklad på 1960-talet, är talhandlingsteori. I sin kärna postulerar talhandlingsteorin att när en författare eller talare engagerar sig i diskurs, gör han eller hon något utöver att bara använda ord för att förmedla mening. Detta ”att göra något” är inte så förenklat som att sätta penna på papper eller göra vokaliseringar och gester.
Talhandlingsteori handlar om skapandet av en handling-reaktionsdynamik mellan talaren/skribenten och lyssnaren/läsaren. Det antas till exempel att effektiv talad diskurs har en mätbar kraft som kommer att ha en följdeffekt på lyssnaren. Meningar, enligt talhandlingsteorin, gör mer än att säga saker – de gör saker.