Att finansiera en oberoende film har historiskt sett varit en av de mest skrämmande uppgifterna för alla oberoende filmskapare, och några legender från den oberoende filmscenen har lyckats genom vågade ekonomiska planer som lönat sig. De flesta experter rekommenderar dock traditionella metoder som ger mindre personlig risk vid finansiering av en oberoende film. Bland de många metoderna för att finansiera en oberoende film finns olika typer av skulder, såsom lån, kreditkort och bolån; använda medel som tjänats in på andra sätt; och att övertyga rika individer eller medlemmar av allmänheten att investera i eller till och med donera till filmen. Digital video och datorteknik har gjort det enkelt att börja smått utan de stora utgifterna för typisk 20-talsfilmskapande. Onlinefinansiering och distributionsalternativ kan också hjälpa, men att hitta pengar är fortfarande en av filmskapandets största utmaningar.
För att finansiera sin genombrottsfilm Hollywood Shuffle 1987 ”maxade” regissören Robert Townsend sina kreditkort och satsade på att hans film skulle bli klar och släppt. Ett decennium senare sålde Kevin Smith sin värdefulla serietidningssamling för att finansiera sin film Clerks, och regissören Robert Rodriguez arbetade som en medicinsk testperson för att tjäna sina startpengar. Oberoende filmskapare inspireras ofta av dessa berättelser, men för varje berättelse om högprofilerad framgång finns det många misslyckanden. Traditionella finansieringsmetoder kan skydda en filmskapare om ett filmprojekt försenas eller ställs in.
Vissa filmskapare, som regissören Penelope Spheeris, rekommenderar att man perfektionerar ett manus och andra produktionsdetaljer innan man försöker finansiera en oberoende film. En kort version av filmen, till och med bara en falsk trailer för kommande attraktioner, kan spelas på filmfestivaler och övertyga potentiella investerare om projektets genomförbarhet. En skola som har en stark video/filmavdelning kan ge materialstöd, inklusive utrustning, scener och lokaler. Privata och statligt sponsrade konstbidrag kan också vara tillgängliga. Det traditionella alternativet är att övertyga investerare, inklusive välbärgade vänner och familjemedlemmar samt riskkapitalister, att finansiera ett projekt för vilket ingen avkastning garanteras.
Att finansiera en oberoende film innebar en gång i tiden att samla in pengar till filmlager, redigera fack och färdiga utskrifter, utöver andra utgifter. Prisvärda alternativ som digital video har minskat dessa initiala kostnader, men en filmskapare måste fortfarande betala för skådespelare, besättningsmedlemmar, utrustning, platser och till och med måltider. Vissa av dessa utgifter kan skjutas upp eller minskas, men andra kommer oundvikligen att komma ur filmskaparens ficka. Det rekommenderas dock inte att skapa stora skuldbördor, som att maxa kreditkort eller belåna en bostad.
Internets framväxt har erbjudit alternativa sätt att finansiera en oberoende film. Nya finansieringsmodeller som ”tröskellöftesystemet” gör att vanliga människor kan bidra till arbetet hos en filmskapare som de beundrar. Vissa regissörer, som animatören Nina Paley, har valt att släppa sina filmer på Internet, med en affärsmodell som liknar självpublicering. Även med dessa alternativ kräver att skapa och finansiera en oberoende film en kombination av talang, affärsskicklighet och tur. Den filmskapare som lyckas hitta ett distributionsavtal kan få tillbaka investeringskostnaderna och om allt går som det ska kan han till och med ha lite pengar över.