Kostnadsbas representerar värdet av en tillgång eller annan post i skattehänseende. Fastställandet av kostnadsbasen beror på den aktuella posten och mängden information som är involverad. Till exempel kan kostnadsunderlaget avse en fysisk tillgång som säljs för skrot eller investeringar som säljs av en investerare, beroende på objektet i fråga. Några sätt att bestämma kostnadsbasen inkluderar tillgångar justerade för avskrivningar, FIFO (först in, först ut) och den genomsnittliga kostnaden för investeringar. Revisorer måste följa gällande lagar och redovisningsstandarder när de granskar kostnadsunderlag.
Tillgångar går till ett företags redovisning till dess historiska kostnad. Avskrivningar är en redovisningssiffra som representerar användningen av posten, med resultatet en motsvarande kostnad i resultaträkningen. Fastställandet av kostnadsunderlaget för tillgången kommer från det historiska priset plus eventuella förbättringar minus motsvarande avskrivningar. Företag som själva beräknar dessa siffror behöver förmodligen låta en revisor granska processen. Detta säkerställer att företaget inte ådrar sig någon ytterligare skattskyldighet vid försäljning eller avyttring av dessa föremål på den öppna marknaden.
Investeringar har en annan metod eller metoder för att fastställa kostnadsunderlag. I vissa fall kan en investerare köpa flera aktier eller andra föremål till olika kostnader. Kostnadsunderlaget vid skattetillfället beror då på värdet av föremål som finns kvar vid en given tidpunkt. Här är antingen FIFO-metoden eller medelkostnadsmetoden lämplig. Investerare kan med största sannolikhet välja vilken metod som fungerar bäst för situationen när de bestämmer kostnadsbasen.
FIFO gäller vanligtvis för lagervärdering. Investerare kan dock använda konceptet för att bestämma kostnadsgrunden. Med denna metod drar investeraren av de aktier som köpts först när han säljer bitar av aktier. Därför utgör de senare köpta aktierna kostnadsbasen när de tas som en aggregerad siffra. Detta resulterar ofta i den högsta kostnadsbasen om den senast köpta aktien kostade mest, men det kan också fungera omvänt om aktiekursen var lägre vid senare förvärv.
Genomsnittliga kostnadsmetoder för att fastställa kostnadsunderlag skiljer sig något från FIFO-metoden. Här lägger en individ eller ett företag ihop alla köp av en investering eller annan vara. Att sedan dividera den totala kostnaden med den totala kvantiteten ger en kostnad per enhet. Att multiplicera alla sålda varor med kostnaderna per enhet och subtrahera dem från det totala ursprungliga värdet ger kostnadsbasen. För investeringar kan justeringar vara nödvändiga för aktieuppdelningar, utdelningar eller andra utdelningar för både den genomsnittliga kostnadsmetoden och FIFO-metoden.