Vanligt knottgräs, fågelgräs, pigweed och låggräs är alla bekanta namn på örten Polygonum aviculare, en ettårig gröda och ödemarksgräs som ibland används i folkmedicinen. Även om det inte är en populär växt i europeiska, amerikanska, kinesiska eller Unani örtmedicinska traditioner, använder alla dessa till viss del växtens sammandragande egenskaper. Av denna anledning har Polygonum aviculare historiskt använts som behandling för dysenteri, hemorrojder, diarré, symtom på kronisk venös insufficiens och både inre och yttre blödningar. Moderna örtläkare anser att örten har urindrivande, mjukgörande, magsyrabefrämjande, slemlösande, antiinflammatoriska, hjärtstärkande, vasokonstriktiva, feberreducerande, sårläkande och antiparasitära egenskaper.
Polygonum aviculare har också använts vid behandling av en mängd olika lungtillstånd, eftersom bindväven i lungorna kan stärkas av den höga koncentrationen av kiselsyra i växten. Denna växts diuretiska effekter har lett till dess historiska användning för att hjälpa till med passage av njursten samt vid behandling av högt blodtryck och vätskeretention. Som en sammandragande behandling för kronisk venös insufficiens har extrakt av växten visat sig lovande vid behandling av nyutvecklade åderbråck. Växten har inte visat sig vara effektiv vid behandling av åderbråck hos patienter där tillståndet är kroniskt. Intern användning av Polygonum aviculare-pasta som behandling för dysenteri har det mest vetenskapliga stödet, med resultaten från ett antal olika studier som stödjer denna traditionella tillämpning.
Medan alla delar av växten tros ha dessa medicinska egenskaper, anses bladen i synnerhet vara användbara vid behandling av parasitinfektion, vätskeansamling och hudåkommor. Juicen används främst för att behandla slemhosta och som ett vasokonstriktivt medel. Frön från Polygonum aviculare anses vara giftiga. Dessa toxiner har utnyttjats tidigare för att framkalla kräkningar eller diarré hos patienter som har fått i sig gifter.
Polygonum aviculare används ofta som en salladsört i antingen rå eller kokt form. Även om den är en rik källa till zink, innehåller växten också en stor mängd oxalsyra, som också finns i rå spenat, rabarber och fårsyra. Förutom att störa absorptionen av vissa näringsämnen i tarmen, kan oxalsyra förvärra gikt, reumatoid artrit och njursten hos vissa patienter. Att laga växten minskar dock dramatiskt dess oxalsyrainnehåll, vilket gör den relativt säker att använda med måtta – även för patienter med tillstånd som kan förvärras av den.