Natriumtiosulfat, eller natriumtiosulfat, är ett färglöst, vattenlösligt salt. Det är ett kalciumkelaterande medel och har många medicinska användningsområden för att avlägsna giftiga ämnen från kroppen. Beroende på det medicinska tillståndet som behandlas kan saltet injiceras, tas oralt eller appliceras på huden. Det används också i vissa viktiga tester för njurpatienter för att få information utan att skada.
Denna förening kombineras med natriumnitrit och används som ett motgift mot cyanidförgiftning hos både barn och vuxna. Natriumtiosulfat reagerar med cyaniden och bildar natriumtioyanat, ett giftfritt ämne som sedan kan utsöndras ofarligt från kroppen. Saltet används också för att behandla arsenikförgiftning. Studier visar att det kan vara användbart för att ta bort överskott av koppar från patienter också.
De kalciumkelaterande egenskaperna hos natriumtiosulfat gör det till ett användbart medel för att behandla sjukdomar som involverar överskott av kalcium. Både tumörkalcinos och calcific nephrolithiasis har framgångsrikt behandlats med saltet. Studier indikerar att det kan behandla kalcifylaxi, ett tillstånd som ibland förekommer hos kroniska njurdialyspatienter.
Ringorm och tinea versicolor är svampinfektioner i huden. Ringorm ser ut som ett cirkulärt område med utslag, medan tinea versicolor visas som vita fläckar på huden. Natriumtiosulfat används för att behandla båda dessa svampinfektioner. Det läggs till vattnet i fotbad för att behandla ringorm i fötterna. För att behandla tinea versicolor kombineras saltet ofta med salicylsyra i ett preparat som appliceras topiskt på de drabbade områdena.
Kemoterapimedel har ofta obehagliga eller oönskade biverkningar. Cisplatin, ett kemoterapiläkemedel, kan orsaka hörselnedsättning. Natriumtiosulfat är det enda medlet som har visat sig förhindra eller minska denna kemoterapi-inducerade hörselnedsättning. Mekloretamin, eller kvävesenap, kan ibland orsaka problem på injektionsstället eller läcka in i omgivande vävnader. Natriumtiosulfat är ett kemoskyddsmedel och neutraliserar detta cancerläkemedel, vilket minimerar de biverkningar som läckaget eller extravaseringen orsakar.
Den renala glomerulära filtrationshastigheten är en användbar indikator på njurfunktionen hos njurpatienter. Testet mäter en kemikalie som förblir på en jämn nivå i patientens blodomlopp. Natriumtiosulfat kan användas för testet, eftersom saltet inte utsöndras eller reabsorberas av njurarna. Saltet injiceras först i patienten, sedan tas urinmätningar för att mäta mängden salt som filtrerades och utsöndrades.